Aftonbladet – 10 december 1872, sida 3

I stitieombudsmannens uppfattning af de kom munala myndigheternas ställning. Den kom I munala sjelfstyrelsen består väl i att kom I munerna sjelfva få besluta i sina angelägen Theter på sätt de finna för godt; men ej kar den bestå i frihet för dem, att när en sta Itens myndighet begär yttranden af dem rö rande frågor, som tillhöra kommunernas an gelägenheter, alldeles undandraga sig at lemna något svar eller fatta något beslut Att vilja vindicera en sådan frihet åt de kommunala myndigheterna torde vara att i sin ömtålighet om sjelistyrelsens bevarande drifva sakerna alldeles för långt. Om ju stitieombudsmannen således vägade antaga. att stadsfullmäktige egde skyldighet att be svara öfverståthållareembetets remisser an gående förenämnda ärenden, så måste han naturligtvis på samma gång antaga, att öfverståthållareembetet skulle ega i sin makt att vidtaga åtgärder för att förmå stadsfullmäktige att fullgöra denna sin skyldighet: och till dylika åtgärders vidtagande uppmanade justitieombudsmannen öfverståthållareembetet. Om beskaffenheten af dessa åtgärder kunna väl tankarne vara delade och möjligen kunde öfverståthållareembetet hafva ansett sig icke kunna vidtaga den åtgärd för ändamålet, justitieombudsmannen i sin skrifvelse jemväl antydde, men öfverståt hållareembetet hade varit oförhindradt att använda något annat medel, som kunnat verka till det afsedda målets ernående, och öfverståthållareembetet hade till och med kannat förklara, det embetet ansåge kunna alls vidtaga någon åtgärd mo fullmäktige i förevarande afseenden. Justitieombudsmannen hade naturligtvis di fått pröfva, om öfverståthållareembetet kunde anses hafva derigenom låtit komm ig. till last någon efterlåcenhet af tjenstepligt. som borde föranleda till öfverståthällareembetets åtalande. Efter denna redogörelse för sakens sammanhang, borde det förefalla en hvar i högsta grad besynnerligt, att öfverstäthällareembetetöfverlemnade justitieombudsmannens skrif velse till stadsfullmäktige och begärde deras yttrande deröfver. Skrifvelsen angick ju alls icke stadsfullmäktige, utan handlade om jusvitieombudsmannens uppfattning af öfverstäthällareembetets ställning till stadsfullmäktige och deraf beroende skyldighet att emot stadsfullmäktige vidtaga ätgärder för att förmå dem att besvara öfverstäthållareembetets remisser. Om öfverstäthällareembetet hade lemnat stadsfullmäktige justitieombudsmannens skrifvelse för att deraf taga del, så kunde man möjligen hafva antagit, att det varit en åtgärd, vidtagen för att beveka stadsfullmäktige till afgifvande af de äskade svaren rörande de oafgjorda ärendena, men då öfverståthållareembetet begär stadsfullmäktiges yttrande öfver justitieombudsmannens skrifvelse, måste man fräga, hvad afsäg väl öfverståthållareembetet att stadsfullmäktige skulle hafva att yttra i anledning af samma skrifvelse? Icke kunde meningen endast vara att framkalla ett beklagande, derföre att öfverståthällareembetet räkat ut för några anmärkningar från justitieombudsmannen, eller att påkalla någon hjelp för att försvara sig emot desamma, Icke heller kan meningen antagas hafva varit, att stadsfullmäktige skulle yttra sitt omdöme om beskaffenheten af de anmärkninningar, justitieombudsmannen riktat mot öfverståthällareembetet. Granskningen af justitieombudsmannens embetsförvaltning kan omöjligen blifva en kommunal angelägenhet för Stockholms stad, och med annat hafva ju icke stadens kommunala myndigheter att beställa. Öfverståthållareembetet var emellertid lyckligare hos stadsfullmäktige än man kunde väntat. Stadsfullmäktige inskränkte sig icke till att säga, att de ej ansågo sig befogade att afgifva något yttrande öfver justitieombudsmannens skrifvelse, utan de afgåfvo verkligen ett dylikt yttrande — till deras rättvisa måste vi dock erkänna — icke öfver hvad som utgjorde föremålet för justtitieombudsmannens skrifvelse, ty då hade de ju yttrat sig öfver justitieombudsmannens sätt att handhafva sitt embete gent emot öfverståthällareembetet, hvarmed de icke kunde hafva något att skaffa. Stadsfullmäktige uppfattade i stället justiteombudsmannens skrifvelse såsom innefattande ett klander, riktadt emot dem för det de skulle hafva uppskjutit vissa åtgärder, som det berott ensamt af kommunalstyrelsen att vidtaga, och till att uttala dylikt klander ansägo stadsfullmäktige justitieombudsmannen icke vara i sin goda rätt. Men att hr ju stitieombudsmannen varit i sin goda rätt) — åtminstone sävidt på Stockholms stadsfullmäktige kunde bero — när han framställde anmärkningar emot en offentlig embetsmyndighet och att de af justitieombuydsmannen gjorda anmärkningarne endast drabbade öfverstätbällareembet och icke stadsfullmäktige, det är hvad enligt ins:s tanke stadsfullmäktige icke nog hafva beaktat. Slutligen ber insändaren att få erinra, det den i beredningsatskottets utlåtande förekommande strofen om åtgärder, hvilka det ensamt herott af kommunalstyrelsen att vidtaga, möjligen kan förete någon oegentlighet i fräöga om vissa af de nu i frågal. varande ärendena. Stockholms kommun har : bland annat en i lag stadgad skyldighet att anordna lämpliga lokaler för rättsskipnin-;! gen och förvarandet af rättens handlingar, : och om än rådhusrättens sessionslokaler för i närvarande kunna anses vara i åtminstone , försvarligt skick, torde detta ej kunna på-ls stås vara fallet med samma rätts arkivlokaler. Det vore väl icke osannolikt, att,! i händelse yrkande derom giordes, komniu; nen kunde blifvai vederbörlig ordning ålagd, att för arkivets itrymmande anvisa lämpli-. 1 Å i d 1 1 a gare lokaler än de nuvarande. I den frägan torde således kommunens beslutandefrihet vara något inskränkt jemväl i afseende på beslutets materiella cl Om enligt justitieombudsmannens uppfatt . ning, hvilken ins, fullkomligt delar, stadsfullmäktige icke ega laglig rätt att tiga sig ifrån någon som helst till dem hänskjuten fråga, som faller inom gränserng för deras befogenhet, så afsor. dereraot den nyss vidrörda frågån ett sådant åligganda ör kommunen, som stadsfullmäk: se icke ens kunna voterg sig IrBx Ö Tod oss nd ;