Aftonbladet – 10 december 1872, sida 2

Genom telegrafiska meddelanden till d tyska och engelska tidningarna erfar mal nu nägra närmare deteljer med afseende på valen till den Dufaureska komiten, hvilka som man torde erinra sig, egde rum förl torsdag. Oron och spänningen i sinnen: voro denna dag mycket stora såväl i Paris som i Versailles. Nästan alla deputerade voro redan samlade kl. 12,45. En mängq politiska personligheter och journalister hade infunnit sig från Paris och åhörareläktarne voro besatta af en lifligt intresserad publik som med synbar spänning afvaktade utgån gen af valen. Kl. 1 samlade sig de depu terade i byråerna; men icke förr än mot tre tiden blefvo de första resultaten bekanta : sessionssalen, der de framkallade stor rö relse, enär det visade sig att högern utgåti som segrare i fem byråer bland åtta. Kl 3,50 erfor man slutresultatet, hvilket, såsom redan är kändt, bestod deruti, att högern eller oppositionen insatt 19 medlemmar och venstern 11. Ett antal af 698 deputerade hade deltagit i valen och bland dessa till hörde 362 högern och 336 venstern. Ma joritetens öfvervigt utgjorde sålunda blott 26 röster. Karakteristiskt för den tvekande och vacklande hållningen i nationalförsamlingen är såväl utgången af detta val som de voteringar, genom hvilka tillsättandet af det Dufaureska utskottet beslöts och inrikesministern Lefranc störtades. Vid först nämnda tillfälle segrade regeringen med en öfvervigt af 36 röster och vid sistnämnda låg högern öfver med 6 röster. Att en situation, i hvilken ett tjogtal personer, synbarligen utan principer och id6er, sålunda kunna framkalla den ena krisen efter den andra och hålla landet i en fortfarande jäsning och oro, icke länge kan fortfara, ligger i öppen dag. Om regeringen icke vill göra sig till en kastboll för en snart sagdt dagligen skiftande majoritet, måste hon antingen resignera eller vädja till landet, ty ett ministerombyte, totalt eller partielt, kan blott vara ett palliativ för en mycket kort tid. De republikanska tidningarna anse församlingens upplösning för enda medlet att komma ur den närvarande situationen och fordra det i hotande ordalag, och på ett möte, som yttersta venstern nyligen höll, uppträdde Gambetta, detta partis chef, i ett skarpt tal för denna utväg. Åsigten om nödvändigheten af utskrifvandet af nya val börjar också vinna terräng i landet, och till en del af de deputerade bland högern hafva sedan någon tid från valmännen ingått misstroendeadresser, i hvilka de uppmanas att nedlägga sitt mandat. Äfven de engelska tidningarna, hvilka i allmänhet på ett opartiskt och riktigt sätt uppfatta den närvarande situationen i Frankrike, se den enda möjliga lösningen i ett vädjande till landet. Märkligt är i detta hänseende det råd, som det lojala Englands förnämsta tidning, Times, ger Thiers. Verldsbladet yttrar sig på följande oförblommerade sätt: En nation kan icke upprättas från ett så stort fall, utan att handlingar företagas, som kränka de vanliga rättsbegreppen, äfven om man gör sig aldrig så mycken möda att betäcka sådana handlingar med skenet af laglighet. Hvem gaf t. ex. Gambetta rättighet att inkalla församlingen i Bordeaux? Hvem bestämde att medborgarne skulle rösta efter departementer och icke kantoner? Hvem bestämde dagen, timmen och sättet för omröstningen? Hvem gaf de orleanske prinsarne valparhet? Alla dessa handlingar — och de ärg endast några exempel bland många — Voro nödvändiga usurpationer; ty om de icke skett, skulle man aldrig ha kommit ett steg framåt. Och om nya sådana rättskränkningar blifva nödvändiga för att bringa en ännu ofullkomligt organiserad nation framåt, låta de försvara sig genom det moraliska resultat man vill uppnå. Den enda frågan är, om ställningen verkligen är sådan, art ingenting annat De i Parenthes staaende Ord ere tilföiede af SYutteren, thi Rifter og Huller i Manuskriptet har umiliggjort Lasningen af det der. Anmärkning af Finmarkspostens redaktion.