Aftonbladet – 7 december 1872, sida 7

met (af densamme), For Frankrig (skalde: stycke) af R.; Fra Finmarken (ett bref om läppförkållandeha af den från utgifvårens finska resa välbekante finnen Heettä); Fra China (ett bref från Tient-tsin); Udtalelser mod By-plebisciterne. Här bjudes sålunda ett omvexlande innehåll, hvartill må läggas, att det alltigenom Jär läsvärdt. Brochs utförliga titidersökning om myntförändrings-frågan skulle. väl blott intressera ett mindre antal fackmän, om jej denna fråga nu stode på dagordningen med oafvislig fordran, att inom den allra närmaste framtiden komma till en lösning, hvarför det också blifvit en bjudande nöd vändighet inom en långt större krets att Isätta sig in i ämnet. I de tvenne politiska uppsatserna af utgifvaren och af signaturen IX. fortsättes den obarmhertiga kritik, som börjades i första häftet, af den alldeles extraordinära situation, hvari regeringen försatt sig sjelf genom sin vägran att sanktionera beslutet om statsrådens tillträde till storthinget. Man erinrar sig, att i motive ringen för denna sanktionsvägran uppräknades vissa andra konstitutionella reformer, hvilkas genomförande på en gång antydies vara vilkor för bifall till förslaget om statsrådens tillträde till representationen, och att dessa reformförslag voro så många och genomgripande, att de skulle innebära något så när en omstöpning af Norges hela samhällsskick, Under förutsättning, att Norges regering svårligen kunde anse för möjligt att på längd undanskjuta den reform, som efter femtio års förarbeten omsider samlat folkmeningen omkring sig, samt att hon följaktligen med uppräknandet af de många och stora politiska reformer, som härmed borde ställas i samband, måste hafva angifvit sitt eget program för den närmaste framtiden, tilläto vi oss att beteckna den norska regeringen såsom en radikal ministåre. Tids-Tavlernes utgifvare säger oss nu, att det är långt irån säkert, att vi härutinnan träffat rätt, ty denna förment radikala ministeres officiösa organ Morgenbladet förklarade samtidigt, att alls ingen rubbning af grundlagen bör komma i fråga och yttrade sig klandrande om en syndaflod af grundlagsförändringar, men på något an, nat, ställe har ju ej den. flodens vågor häft sig och brusat, än justoch endast i regeringens uttalanden. Antaget sålunda, att vi haft orätt, då vi talat om en radikal mini: stere, och att dennas innersta tankar i stället uttryckts af det officiösa pressorganet, så skulle följaktligen hela den långa raden af reformer, som regeringens utlåtande uppstälde, endast hafva varit en förevändning, för att för ögonblicket och tillsvidare slippa undan. Vi medgifva gerna, att mycket talar för denna slutsats, men det bör ej förvåna, om man i det längsta vill undgå att tro på en sådan lek, hvilken näppeligen kan sluta i alla afseenden väl för dem, som börjat den. Tillsvidare föredraga vi, med utgifvaren, att antaga att tiden skall på något öfverraskande sätt lösa den norska sfinxens för närvarande outforskliga gåta. Vi sakna utrymme för ep, om än sammanträngd redogörelse för utgifvarens betraktelser öfver styrelsens förhållande till stadsinvånarne, till de högre bildade klasserna, och till de religiösa partierna, samt öfver konungamaktens ställning till systemet. De böra för öfrigt, på grund af såväl innehållets vigt som sin pregnanta form, helst läsas i sitt fullständiga sammanhang. Den uppmärksamme läsaren skall lätt finna åtskilligt, som har en tänkvärd tillämpning äfven hos 088, Bland öfriga uppsatser påpeka vi den om läseboken för folkskolan, anbefallande till uppmärksamhet hvad förf. yttrar om den för ungdomen afsedda sagohistoriska framställningen. Förf. klandrar ej, att man tager med detta element, men väl att äfventyr och verklighet så blandas samman, att icke lärjungen, knappt nog läraren vet om han har dikt eller sanning att göra med. Säkerligen är det möjligt att på ett intresseväckande sätt berätta t. ex. om Olof den helige, kristendomens införande och slaget vid Stiklestad, utan att taga sin tillflykt till munklegender eller upprepa den irokesiska qvickhet, gom en ytterst smaklös sägen lägger i Thormod Kolbrunaskjalds mun, sedan han med en tång ryckt ut pilen ur bröstet och skärskådat de medföljande — hjertrötterna. — Förf. anför i denna uppsats ett ganska märkvärdigt exempel på ortodoxi i vetenskapen. I läseboken framställes på två ställen norrmännens invanåring efter P. A. Munchs gissning. Sin fulla betydelse vinner detta förhållande, säger han, först genom den erfarenhet man under bokens utarbetande hade tillräckligt tillfälle att göra, att om en annan författare framstälde den motsatta meningen om norrmännens folkfrändskap, så blef dettal: kätteri utplånadt af redaktören eller grankningskomiten såsom icke öfverensstämmande med den historia, som skulle gälla för den rätta. . Storthingets bekanta misstroendeadress föranledde, som man påminner sig, i flere norska städer motadresser, och dessa i sin ordning en protest mot detta irreguliera sätt att upphätva sig till domare öfver folkrepresentationens i laga ordning beslutade uttalanden. Af denna protest mot stadsplebisciterna ha omkring 1200 exemplar utsändts öfver hela landet. En tolftedel af dessa listor, undertecknade af 3158 personer, hade intill Oktober månads slut inkommit. Man torde häraf knonna glnta att da gam ll.