Aftonbladet – 7 december 1872, sida 3

nom har jag intet att frukta. Och hvad fick jag nu höra med mina egna öron? Ni skall resa upp till London med pengarna; så sa han, den der svartklädda herrn. Med pengarna! Hur kan hon resa upp med pengarna om hon inte har dem? Det skulle jag just vilja veta. Den lille mannen hade nog rätt, han ändå; det var mrs Bradstock som tog dem och de ha haft en riktig sammangaddning här, sinsemellan, både squiren och systerdotterh och han som pu var der inne, för att hjelpa henne rymma med skatten. Var det iate en lycka att jag tog vägen häråt med de här handelsvarorna? Ingen menziska skall känna igen mig, sedan jag rakat af skägget och lätit klippa håret och skaffat mig de här kläderna, som äro bara kommullsväfnad, så attregnet rinner igenom som i ett såll. Det var inte dumt att jag lade ned tolf shillings af den derfempundssedeln i dockor och andra handelsvaror, så att jag ser ut som en kringvandrande krämare. Kom till London med pengarna! — Nej, här blir att skynda sig! Så vida jag inte blifvit alldeles förvänd till synen, så var det Georg Bradstock som jag såg vid Liskeards station. Han hade peruk, lösskägg och blå glasögon, men jag kände igen honom på gången; hi, hi! mig narrav han inte så lätt! Rätt väl var det, att han ej såg mig; han hade lätt kunnat göra ett streck i räkningen vid den lilla affär som jag nu förehar helt ensam, utan både förman och kompanicn. Kom till London med pen garna! — Jag skall nog åtaga mig det besväret för henne. Hon är alldeles ensam i huset — pojken räknar jag för ingen, blott han vill sofva och tiga. Jag såg mig för, — fönsterluckorna voro bara en half tum tjocka och fästas ihop med