Aftonbladet – 7 december 1872, sida 2

och Napoleon I att gripa till vapen. Rol lerna hade endast blifvit ombytta, men de politiska förhållandena voro i öfrigt hästan alldeles desamma. Den af Napoleon I den 2 December 1805 tillkämpade segren vid Austerlita hade i Preussen gjort alideles samma verkan som segren vid Sadowa på franska folket. Härtill kom i Preussen 1806 liksom i Frankrike efter 1866 förtrytelsen öfver att hafva låtit ett gynnsamt tillfälle gå sig ur händerna. Om Preussen hade låtit den armö6, Bom året derefter besegrades vid Jena och Anerstädt,i rätt tid inrycka i Böhmen och hota Napoleons rygg vid hans marsch till Austerlitz hade detta lysande fälttåg måhända fått en helt annan utgång. På S:t Helena uttalade Napoleon för sin omgifning flera gånger sin förvåning öfver denna underlåtenhet. Den hastighet åter hvarmed Preussen kunde till följd af sin ut: märkta armåorganisation jemte tillhjelp af jernvägarne utföra 1866 ärs fälttåg gör det föga sannolikt att Frankrike ined dess svårighet att mobilisera kunnat hinna komma Österrike till hjelp. Detta ville massan af! den krigslystna delen inom Frankrike emellertid ej inse och gjorde underlåtenheten häraf till ett vapen mot regeringen. Oppositionen började blifva allt mer och mer närgången och till trots af det lysande resultat plebiscitet afgaf fann kejsaren att den stora massan af den fredsälskande landtbefolkningen icke erbjöd honom tillräckligt stöd emot oppositionens anfall. Oaktadt den fasta ställning Preussens konung år 1806 intog gent emot sitt folk och den frihet han till följd deraf hade med afseende på den utrikes politiken, kunde han dock ej stort mera än ett halft år efter bataljen vid Austerlitz uppehålla freden med Frankrike, utan lät förleda sig att sedan han märkt att de lockbeten som erbjödos honom togos tillbaka förklara krig. Tager man nu åter i betraktande den ställning Napoleon IT1 efter Sadowa intog gent emot Tyskland, framlyser på det tydligaste sätt hans moraliska öfverlägsenhet deruti, att oaktadt uppenbarligen man från Preussens sida på det svekligaste sätt förfarit mot honom och han tillika såväl inom pressen som inom lagstiftande kåren af just de personer, som nu varit ifrigast att smäda honom, ständigt och jemnt uppmanades att hämma Tysklands växande makt och dervid på alla upptänkliga sätt retades till detta krig på samma gång som alla förslag från hans sida att åstadkomma verkliga genomgående förbättringar i landets särdeles svaga och I felaktiga arm6organisation af lagstiftande T kåren undanskötos, han likväl i 4 år kunde Thålla ständ emot denna hydra och först sedan det lyckats den sluge etatsmannen Bismarck, om hvilken Sheridans bekanta yttrande i Engelska parlamentet om Napoleon I i början af detta århundrade) eger sin fulla tillämpning, att medelst tronföljdsfråIgan i Spanien drifva förbittringen inom Frankrike till sin höjd, var det som kejsaren under bestämd förklaring att af folket hafva blifvit drifven till kriget lät utfärda krigsförklaringen, När författaren omtalar den bekanta förklaring Napoleon III afgaf vid sitt tillfånga: tagande, eller att han icke velat kriget, men mäste gilva efter för den uppretade allmänna meningen och författaren dervid, under medgifvande af sanningen häraf, tiägger latt Napoleon likväl måste anses som kriI gets intellektuella upphofsman, enär det just I varit den chanvinistiska andan som förhjelpt honom ti!l makten och som han ständigt befordrat, hetsat och gynnat, synes författaren väl mycket förbise, att hvarje folk måste styras efter sina nationella egendomligheter, hvilket så mycket mer blir en bjudande lag när ett folk likt det franska kommit till det stadiet att man kan säga att det feberlikt revolutionära tillständet, som nu räckt i nära ett sekel, antagit en rent af kronisk natur. Författaren fäster också tillbörlig vigt vid den omständigheter att alla styrelser inom Frankrike antingen då de suttit på tronen eller sedan de derifrån blifvit förjagade alltid velat framhålla Rhengränsen säsom Frankrikes naturliga gräns, och läsaren hän visas äfven till det lilla oskyldiga arbetet af hertigen af Chartres, Une visite å quel ques champs de bataille de 1a vallge de Rhin, hvari denne författare öfverlemnar sig åt elegiska betraktelser deröfver att dess: Rhenländer befunno sig under främmande välde. Som ett bevis på huru kriget öfverraska! Napoleon och att han dertill blifvit drifver emot sin vilja, hänvisa vi till de af Borb stedt intagna svar till senaten, hvari kej saren, i anledning af presidenten Rouhers antydan att segren snart skulle vara till kämpad, anmärkte att striden tvärtom skulle blifva vida allvarsammare och att Frank rike behöfde alla sina söners medverkan, och denna kejsarens uppfattning framlyser är mera i hans svar till presidenten Schneider när denne i spetsen för deputerade af lag stiftande kåren framhöll såsom ett lysande bevis på patriotism, att kåren beviljat all: anslag och bifallit alla lagar som fädernes landets försvar fordrade. Kejsaren svarade bärpå, att han gjort allt hvad på honom ankom för att undvika kriget och tillade der vid: Jag kan säga att det är hela folkefi som dikterat våra beslut under sitt oemot ståndliga påtryck.. Dessa ord, uttalade ett så högtidligt ögonblick till folkets re presentanter, synes oss hafva fullkomligt ÖA TJamnmanavta ban nnåfit Att maltrm mad nande