Aftonbladet – 7 december 1872, sida 2

LITTERATUR. Militär-litteratur-Föreningen. I Erfarenheten har städse visat att så snart inom ett land någon djupt genomgripande reform är på väg att genomföras, en viss lifaktighet börjar visa sig inom litteraturen och att arbeten der framträda, hvilka likt pionierer börja rödja fältet för det nya som måste fram. Då det är en af pressens förnämsta uppgifter att fästa allmänhetens uppmärksamhet på allt som kan bidraga att sprida ljus i de frågor som stå på dagordningen, är det derför med synnerlig tillfredsställelse vi nu anmäla de arbeten som af Militär-litteraturFöreningen blifvit utgifna sedan vi i slutet af förra året i denna tidning yttrade oss om de arbeten, hvilka då utkommit. Till de 8 arbeten, för hvilka vi då redo-. gjorde, ha under innevarande år kommit 4, å hvilka vi härmed fästa läsarens uppmärksamhet. Det första af dessa och det 9:de således i ordningen utgöres af en öfversättning af det af preussiska öfversten A. Borbstedt författade arbetet: Kriget mellan Tyskland och Frankrike år 1870, hvaraf första delen i tvenne band utkommit. När Militär-litteratur-Föreninger beslöt att i svensk öfversättning utgifva ett arbete öfver detta krig, tro vi att föreningen gjorde ett särdeles godt val då det härtill utsåg berörda arbete, Detta afslutas visserligen med bataljen vid Sedan och innefattar således endast kriget mellan Tyskland och franska kejsardömet, men utom att det säledes innefattar det i rent militäriskt hänseende mest intressanta af detta krig, ligger dess förtjenst måhända mest i den ytterst talangfulla framställningen af de båda ländernas armorganisationer och det inflytande dessa utöfvade på krigföringen. Hvad författaren härom yttrar är så mycket mera förtjent att hos oss både-läsas och begrundas, som obestridligen politiska sympatier och antipatier hittills utöfvat väl mycket inflytande på vårt sätt att betrakta dessa saker. Författaren inleder sitt arbete med en framställning af den politiska sidan af frågan och om han å ena sidan icke vill erkänna den andel gom tyska folket haft med afseende på detta krigs utbrott, visar han dock å andra sidan på ett ganska tydligt sätt det i bög grad orättvisa och orimliga beteendet från franska folkets sida, att så snart kriget visade sig olyckligtiör Fraukrike, göra kejsaren nästan ensamt ansvarig för dess förklarande. Författaren vill naturligtvis icke medgifva, att hos det preussiska folket, som efter 1866 års fälttåg såg den efterlängtade dag kommen, då det kunde till ett heit med sig förena en stor del af Tyskland och som dessutom efter tvenne lyckligt förda krig blifvit genomträngdt af en verkligt krigisk anda ett oemotståndligt begär helt naturligt skulle uppstå att förödmjuka den gamle arf fienden Frankrike, af hvilket det under splittringens dagar fått uppbära så många slag och förödmjukelser. Att härvid lyst naden efter de två provinser som förut till. hört Tyskland och hvars befolkning till stor del var tysktalande, äfven skulle uppstå är så naturligt, att det icke alls behöfver framställas såsom någon beskyllning emot Tyskland, helst tyskarne väl svårligen kunde ana de starka band, som fästade denna tysktalande befolkning vid Frankrike. När författaren derföre så mycket ordar om den inomFrankrike rådande chauvinistiska andan och det hat som der uppstått mot Tyskland och särskilt moc Preussen för dess 1866 tillkämpade segrar och efter åtskilliga andra skarpa utfall mot franska: folket förklarar att Frankrike tvingade Tyskland till krig,: har han visserligen icke gjort sig skyldig till något direkt stridande mot sanningen, enär det obestridligen var Frank. rike som förklarade kriget, men vi hålla för mera än sannolikt, att historien en gång skall finna det lika sällsamt om en preussare skulle förklara, att hans land år 1870 tvingades till krig, som om i dag en fransman ville söka öfvertyga någon att det var Preussen som år 1806 tvingade Frankrike