Aftonbladet – 6 december 1872, sida 3

Vid den allmänna eller permanenta utställningen komma föremålen att indelas i följande afI delningar: 1. Växter i krukor eller på fritt land, 2. Afskurna blommor. 3. Växter och blommor använda som dekoI rering. 4. Torkade växtdelar och blommor, använda som dekorering. 5. Blomsterlökar och knölar. 6. Köksväxter och svampar. 7. Exotiska frukter i fritt tillstånd. 8. Drifna frukter af alla arter. 9. Framställning af inom trädgårdsodlingen begagnade nya kulturmetoder. . 10. Trädgårdsanläggningar, teckningar och modeller af föremål, tillhörande trädgårdsodlingen, glashus m. m. . Frågan, huruvida Sverige kan och bör deltaga i denna afdelning af den stora verldsutställningen, beror väsentligen på den uppfattning man eger om trädgårdsskötselns ställning hos och betydelse för vårt land. Det kan ej förnekas. att vårt klimat ingalunda i samma grad som det i sydligare länder gynnar all slags växtod ing och att vi, nekade att under öppen bivtmel 8e hos oss frambryta söderns sköna blommor och yppiga frukter, måste genom särskilda inrättningar, större arbete och kostnader samt derför afpassade drifverier och byggnader söka framalstra åtskilligt af det hvarmed vi här tro os kunna lyckas. Men å den andra sidan kan det ej heller förnekas, att hortikulturen Mom vårt land, ja äfven i de nordliga provinserna, på senare åren nått en så glädjande utvec lig, att mycket af det, som vi förr aldrig trodde Kunna hos oss frambringas, nu lönar Wilarens möda. Af trädfrukter egu vi flera sorter som i våra regioner erhålla en egentomlighet i form. fär smak och hållbarhet, som decn få i andra län. der, och bredvid dessa 2 idern 1 hos oss blifvit på .,Om under tidernas lopp andra, som . sätt och vis inhemska, ega vi maste väl kunna jemföras med sina närod -amslägtingar i utlandet. Vår köksväxtNg, yttrar en mycket kompetent auktoritet, står högre iän hvad i allmänhet är fallet i utlandet; drifbänksskötseln, sådan den på rätttalrika ställen bedrifves hos oss. är säkerligen oöfverträffad och i fråga om fruktdrifning inomhus stå vi snarare framom än efter utlandet, och den svenska hortikulturen kan således i vissa fall uthärda en täflan med den från andra trakter af den odlade verlden. Vi kunna således med heder visa, hvad våra trädgårdar framalstra. Men böra vi deltaga i en utställning eller täflan som den i fråga varande? Helt visst böra vi det ej. om vi afse att. såsom för industrialstren. väcka uppmärksamhet på produkter af vårt arbete i ändamål att deraf till främmande nationer vinna afsättning. Men meningen med dessa folkens fredliga sammanträffande är dock — och månne ej i främsta rummet? — att lära rätt fullständigt känna hvaraudra för att kunna samverka i humanitetens och förädlingens tjenst. Och det är dervid ej blott fråga om, hvilka andliga eller nationella arbetskrafter vi hafva och huru vi använda dem, utan äfven om hurudant det land är. som vi bebo och hurudan vår kultur är. Oskiljbart beslägtade, utbyta landtbruket och trädgårdsskötseln sina produkter åt hvarandra, och hvarhelst i alla tider åkerbruket tjenat såsom civilisationens ursprung. medel och gradmätare, der följer den yngre systern — hortikulturen. goda sinnens kära sysselsättning — såsom angifvande odlingens ståndpunkt, utbredning och intensitet. Det är helt visst. att många af Europas öfriga nationer för åtskilliga tiotal af år sedan hade ett i dubbel mening ringa begrepp om Sveriges jord och naturförhållanden; om de ock ryckvis förnummit något om dess historia; men det är ock visst, att en förändring härutinnan inträdt i de senare åren och icke minst sedan de stora expositionerna ända från 1852 började lemna materialier till en sannare uppfattning af värt land. Vid utställningen i London 1862 och i Paris 1867 var den svenska trädgårdsindustrien väl representerad, och såväl de pris och utmärkelser, som dervid kommo den till del, som ock den allmänna uppmärksamhet dessa produkter väckte, vitna otvetydigt. att dessa omständigheter i ej oväsentlig grad bidragit till att göra vårt fädernesland mera kändt, dess skönheter och fördelar mera eftersökta, och aktningen för detsamma ökad i samma mån det visat sig deraf vara förtjent. Det är derföre att hoppas att äfven nu — då Wienerutställningen synes blifva ännu mera omfattande. storartad och besökt än någon af de föregående — våra växtodlare ej skola församma att hedra sitt land på samma gång de hedra sig sjelfva genom sina alster och ansträngningar. Då det ej lärer kunna ifrågasättas, att från Sverige några orangerieller lefvande frilandsväxter i blomning skulle kunna afsändas till Wien, så torde våra bidrag härifrån böra inskränkas till sådane alster, som kunna tjena att visa våra kulturförhållanden i så fullständig och god dager som möjligt, nemligen tidigt drifna legumer, köksväxter af alla slag, trädfrukfer (i fall sommaren och förhösten derför blir gynnsam) och sådane buskväxter af främmande ursprung. hvilka uthärda vårt klimat och gifva en sann föreställniug om dess beskaffenhet, med ett ord sådane, som i allmänhet kunde utställas vid tiden från 1 till 15 Oktober. Skulle emellertid något annat af det som programmet UDVtuger anses förtjena att härifrån på dev!op höstämda tider afsändas, blir naturligts komiten tacksam äfven för dessa bidr vaNitte dere trädgårdsmännen nu vara be ov på att i tid träffa alla anordningar att rrambringa de produkter, hvilka de anse sig kunna och böra meddela, samt åt alstrandet och vården af dessa egna all den flit och omsorg, som närmast öfverensstämma med deras egna intressen. Men då ingen sådan utställning kan komma till stånd utan att de utställande sjelfva bidraga till de kostnader. som dermed äro förenade — enär offentligt understöd för dessa föremål ej för närvarande finnes att tillgå — så får komiten uppmana resp. trädgårdsodlare och trädgårdsskötselns vänner att genom sammanskott af bidrag — af huru ringa belopp som helst — i likhet med hvad öfrige utställare och andra medborgare så välvilligt redan gjort — medverka dertill, att en dylik uppvisning af våra kulturförhållanden må kunna göras. Det är icke allenast kärlek till deras lönande yrke eller belönande sysselsättning, som härtill bör uppmana dem; det är äfven medvetandet om att i sin mån hafva bidragit till den svenska utställningens fullständighet och heder, som bör vara dem ett dertill manande motiv. Ty det är all sann odlings mål, både i andligt och nationelt hänse ende, att gagna och ära det dyra fosterlandet. Slutligen får komitån, under erinran derom, att utställningsföremålen, hvilkas transport af komiten bekostss från emottagningsstället till Wien, måste vara på utställningsplatsen minst tre da