Aftonbladet – 6 december 1872, sida 3

rättsledamöterna sig från sina platser samt lemnade salen och underderas fränvaro inlät sig stadsskrifvaren, mr Scoones, i samtal med mr Barnstaple. Förrän fem minuter voro gångna, kommo domrarne åter in och satte sig. Mr Polperrow steg derpå åter upp och sade med mycken nedlåtenhet: Mrs Bradstock, jag känner mig lycklig af att kunna gifva er tillkänna att domsto!en inte anser det finnas minsta anledning att längre hålla er häktad och att ni lemnar detta rum utan den ringaste fläck på ert goda namn. TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Sakförare och klient. Mr Barnstaple emottog rättsledamöternas lyckönskningar med mycken värdighet och hofsamhet. Han påstod sig hafva gjort föga för saken och tillskref helt och hållet deras sunda omdöme att utgången blifvit sådan den blef. Det hade varit omöjligt att en så ända till löjlighet svag anklagelse, kunde lyckas inför så kloka, verldserfarna domare. Med betydlig tillfredsställelseaftog han derefter kappa och peruk och säg mr Womersleys betjent lägga in dem i den långa, röda påsen. Jag skulle tro, min bäste sir, sade mr Barnstaple till mr Womersley, att ju förr vi återkomma hem till er, desto bättre. Er älskvärda niece är helt säkert otålig att få höra utgången af våra bemödanden och jag önskar få säga henne nägra ord, innan jag reser med extratåget i middag. Jag får inte lång tid på mig. Mr Womersley upplyste sin nya vän om att extratåget icke gjorde något uppehåll vid Gwynruthin på återvägen; men mr Polperrow, som hade stått bredvid och åhört samtalet, och som var en af jernvägsbolagets direktörer, förklarade att denna lilla affär lätt kunde arrangeras samt att han skulle draga försorg om att vid detta speciella tillfälle tåget kom att stanna för att upphemta en så utmärkt passagerare,