Aftonbladet – 6 december 1872, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. En romantisk silfrergrufva. En californiatidning berättar följande historia om en silfvergrufva, hyss fubnen hära Monterey: För ungefär femtio år sedan blef en mexikanare, vid namn Romero, tillrådd af indianer att begifva sig till en varm källa, nära ofvannämnde plats, hvars vatten de påstodo ega kraft att bota reumätisih. hvaraf hans hystra Maria var svårt plågad. Som Romero hade iågovn kännedom om grofvor och bergshandtering, så roade hati ste med att ströfva omkring i bergen och fann en vacker dag en silfveranledning, hvaraf han tog. profver, som vid smältning gåfvo metall till ett värde af 3000 dollars pr ton. Derpå begaf han sig till Nedre California för att söka förmå några landsmän att ingå i bolag med honor för grufvans bearbetande. På resan insjuknade han hastigt och dog. Hans enka tog alla barnen till sig och företog sig att bearbeta grufvan på ett högst konstlöst sätt, men förtjenade dock derpå en rätt vacker stitimåä. livarmed hon också begaf sig till Nedre California och dog der. Ar förgingo, och hela saken föll i glömska. En mexikansk yngling, som var hyrd att bära villebrådet åt ett sällskap af jägare, råkade händelsevis på grufvan. Han hade lärt guldsmedsyrket och började snart att förfärdiga och försälja spännen. knappar, rosetter 0: s. v. af silfver, som han hemtade från Romeros grufva. Slutligen gjorde han kontrakt med några amerikanare att visa dem vägen tillsgrufvan, men på färden insjuknade han och dog, och med honom kännedomen om stället, hvar grufvan fanns. Rykten öm dess tillvato kommo dock nyligen till en doktor Aldersmans kunskap. Han företog sig att uppsöka Romeros barn. som nu hade vuxit upp och skingrats, men han lyckades omsider och erhöll af dem någon ledning till att återfinna grufvan. I sällskap med sin broder och några andra personer begaf han sig åstad och fann verkligen plätsen. Inom få dagar återkom han till Monterey med prof af silfvermalm. som visade sig vara värd 1300 dollars pr ton. Silfverlagret befanns vara ofantligt rikt och malmen lätt att reducera. Gruafvan är endast mellan 30 och 40 engelska mil aflägsen från Monterey och lätt tillgänglig. Doktorn anser sin lycka gjord. — En liten industri i Paris, det att sälja stekt potates på gatorna. daterar sig från de första åren af Restaurationen. Mme Cornette, som Hu är åttio år och lefver ett tillbakadraget lif i ett af sina hus vid rig Brösin; hvilka hon förvärfvat sig genom sin försäljning fd stekt potates, var den som skapade detta nya slags äffär, Hon hade 1820 slagit sig ned i en af de paviljonger, soin det tiden vbro. up rtadade på Ponteufs trottoirer, der hon försålde detta nya födoämne: Studenterna och studentskornai Quartier Lätin voro henies första kunder. Skolpojkar, som kominö uf skblötnå öm aftnarne, underläto ej heller att stanna framför ien4b2 försäljnings stånd, förtjusta öfver att få skämtailde säga? :Mm Coörnette; servera, oss en cornet af era stekta potatesar-. Uvrnetteu (struten) med stekt potates kom så en vogue, att eftör mindre än fer år dylika försäljningsstånd uppstodo vid Kite Saint: onor6, vid rue du Temple, vid Saint-Denisporten och i alla qvarter som beboddes af den arbetande klassen. I dessa dagar — skrifver tidningen Patrie — finnas 390 åylika små försa ningsställen spridda nästan öfver allt: i fria luften, i portgåntarne till husen. bredvid dörrarne till vinutskällkningsställena och äfven förekoriita särskildt hyrda lokaler. Man beräknat, attime: deltal åtgå 24.000 säckar potates om året för denna lilla industri. Man har försökt att i stället för den stekta potatesen (den stekes rå i tunna skifvor i smör) servera kokt eller stektiaskmörjan och flera sådana handlande slogo också upp butiker på åtskilliga ställen som voro mycket trafikerade. t. ex. å Pont-au-Change, pont de PArcheveche: Pont-Neuf o. s. v.. men de kunde ej äta ut den stekta, som allt fortfarande bibehåller sitt gamla anseende.