Aftonbladet – 3 december 1872, sida 2

— Stora teatern. Fröken Moes andra debut, i Aubers mästerstycke Den svarta dominon, lät henne skörda entusiastiskt och välförtjent bifall och innebar de bästa löften om den unga sångerskans artistiska framtid. Icke så som vore hennes uppfattning och framställning af den förtrollande Angela ännu fullt mönstergiltig, ty jemte den oskuldens skärhet, som adlar och upphöjer Horaces milda skyddsengel, företer hon äfven en sprittande skalkaktighet, ett skimrande espieglerie, som debutanten ej alltid förmådde framlyfta; men partiets högre och ädlare stämningar motsvarade hon dess mer värdigt och obestridligen blef det hela en bland de så ur musikalisk som poetisk synpunkt mest tillfredsställande uppenbarelser, hvilka under senare tid framstått å vår lyriska scen. Fröken Moe hyllades med stormande applåder och blef flere gånger inropad. Hr Arnoldsons förträffliga återgifvande af Horace de Massarena vann likaledes enhällig beundran och hr Janzon gaf såsom Gil Perez ett nytt prof på den talang, som hos honom så snabbt och lyckligt hunnit aktningsvärd mognad. Fröken Jacobsson (Petronella) framkallade i flere momenter liflig munterhet hos pubiken, men hennes bemödanden om komisk effekt läto de ypperliga kupletter, med hvilka andra akten inledes, i viss mån förfela det musikaliskt sköna-intryck, dem med rätta tillkommer. Hr Olsson utför med omsorg och nit don Julianos roll, men RR RETT TTT TEL