Aftonbladet – 3 december 1872, sida 2

Hans minne var skarpt, hans sätt vinnande och hans säkerhet utomordentlig; icke yttrande sig i förkrossande utfall emot vederparten, utan snarare under formen af en ast och oemotståndlig beslutsamhet. Då andra advokater kunde företaga sig att anripa ett af motpartens vitnen på ett sätt, som var nära att påkalla domstolens mellankomst, plägade mr Barnstaple i stället på det lättsammaste vis, lik en juridisk lyktgubbe, locka den olyckliga personen från den ena ottenlösa grunden, till den andra och först lå han slutligen sjelf nedsölat sig, i all upptänklig, moralisk dy, kastade mr Barnstaple sig öfver honom och slet honom — igurligen taladt — i stycken. I rättegångar om äktenskapsskilnad hade nr Barnstaple ej sin like, sak samma på wvilkendera partens sida han stod;på samna vis äfven vid rättegångar rörande jernvägsolyckor; och vid mål angående brutna iktenskapslöften fanns med säkerhet ingen, som med så mycken humor och åsyftad verkan kunde uppläsa de löjliga kärleksbref som vexlats mellan parterna. Till sin -person var mr Barnstaple kortväxt och bredaxlad; flintskallig och brunbgd; hade grå polisonger och var i sin klädsel städad och allvarsam samt nyttjade binocler, i hvars ehandterånde inför en jury, han ådagalade en utomordentlig talang. Ahal! sade Jack, då den ryktbare mannen tillslutit dörren och vände sig till ho nom, har jag afbratit en grannlaga konsultation? Mademoiselle Wiggius och du sontra —? Är det sä? Inte als störd, min bäste Jack, sade mr Barnstaple; tvärtom, glad att få se dig. Jag Har så mänga dylika mål öm Hädd;att jag verkligen inte ser någon möjlighet att