Aftonbladet – 2 december 1872, sida 3

skäl att äfundas; små, glada, pirriga, svarts ögon, som lyste likt tindrande kol i hans runda, feta ansigte; hängande underläpp och kortklippt, styft, gråsprängdt hår. Hans korta, feta fingrar och breda, simå händer lekte med hans tjocka guldkedja, medan han studerade journalen som låg på bordet framför honom, och i tysthet öfverräknade sin principals göromål under veckan och de arvoden som de representerade. Se, mr Darston! sade hån och tittade upp vid ljudet af Jacks fotsteg; och hu står det till, sir? — och två är fem, och tre är åtta — en minut, sir, om jag få! bedja — och noll är noll, och fyra är tol — tolf, sju, åtta. Och hur står nu till mr Darston? Han sköt bort boken och tittade fryätligt leende på Jack; och hvat kunna vi tjena er med, sir? Ja, just så, käre Libby, sade Jack vänligt, nu få vi se hvad ni kan göra föl mig. Gif mig nu först en pris snus. Med allra största nöje, sir, sade Libby i det hån tog upp ur bakfickan på sin rock en massiv gulddosa — ett honorarium af en ryktbar förfalskare — och bjöd Jack. som tog en pris mellan fingrarna och be gagnade sig af första, passande tillfälle att kasta bort den under bordet. Och hvad nytt, sir? Som jag finner är ni med oss nästa vecka, dels i ett veder: lagsmål, dels i en affär rörande teatern. Är det för någon af dessa, som ni är kommen ? Nej, sade Jack; för ingendera, Libby. Han teg ett ögonblick och sade derpå, i let han pekade på dörren åt motsatta silan af förstugan, Iane? Det är han verkligen, svarade mr Libby långsamt; men jag vet inte om han san få träffas.