Aftonbladet – 2 december 1872, sida 3

HAUS OCH fat Jag TTG VI, Eller sätte jag lifvet till. Lunds universitets sorgfest i anledning af konung Carl XV:s frånfälle egde rum i fredags f. m. på akademiska föreningens solennitetssal. Redan vid tiotiden började högtidsklädda skaror ställa sin färd till föreningsbygnaden och Lundagård, och så småningom samlades ett icke ringa antal Hospites uti stora auditorium på gamla Carolina. Man såg i denna samling lands höfdingen von Troil, öfversten vid Skånska infanteriregementet Porat, rektor magnificus vid Kjöbenhavns universitet prof. Stein, senioratet inom den studerande ungdomen vid samma universitet, akademiska lärare, officerare, representanter för Lunds borgerskap m. fl. och derjemte en ovanligt stor skara af studenter. Klockan strax efter 11 f. m. började ringningen i domkyrkans nybygda torn, och processionen afgick långsamt till akademiska föreningens festsal, först studentkårens standarer och fanor, dernäst honoratiores och öfriga hospites och slutligen studentkåren. Vid inträdet i salen utförde orkestern en sorgmarsch, under det att processionen efterhand placerade sig på salens högra sida, så långt sittplatser funnos. Venstra sidan såväl som gallerierna voro redan upptagna af damer, och längst fram hade på en upphöjning orkestern jemte den manliga och qvinliga kören tagit plats. Framför orkesterpallen var talarestolen upprest. Samtliga närvarande torde kunns anslås till öfver 1200 personer. Salen, hvars fönster voro tillslutna af skärmar och gardiner, för att afstänga dagsljuset, och som illuminerades af talrika Jjuslågor, gaf redan vid första inträdet en anblick af allvar och sorg, som omedelbart stämde sinnet för det högtidliga i den äkt, som här skulle försiggå. Fonddekorationen utgjordes af en hela salens fondvägg upptågande ridå med en målning, föreställande vilda klippformationer, hvilken i förening med en framför densamma placerad grupp af granar gaf en bild af ett äkta nordiskt landskap. I dess midt böjde sig, såsom det syntes, på en utspringande klippspets konung Carls byst, omgifveil af brödrarikenas sorgbehängda fanor. Till höger och venster reste sig tvenne, med grönt rikt utsirade ljuspyramider, och hela dekorationen omslöts säsom i en ram af ett på sidorna i djupa veck fallande svart draperi, öfversålladt med förgylda kronor. Sedan processionen hunnit placera sig, började strax sorgkantaten, till hvilken docenten Hallbäck skrifvit texten och kapellmästaren Gnosspelius komponerat en särdeles anslående musik. Efter afsjungandetaf den första kören, besteg prof. Odhner talarestolen och tecknåde, efter en kort öfverblick öfver hufvudriktningarne inom Sveriges konungars politik ända från Gustaf I:s dagar, den Bernadotteska ättens och särskildt dennas stamfaders grundsatser och sträfvan i sin statsstyrelse, samt öfvergick derpå till en sakrik, allsidig skildring af det sätt, på hvilket Carl XV följt sin farfar och far på den af dem inslagna fredspolitikens och lagstiftningens bana såsom en sant konstitutionel konung, I samband dermed lemnade ock talaren en glänsande skildring af konung Carls karakter och personlighet. Det intressanta föredraget åhördes med spänd uppmärksamhet och tycktes på hela den stora åhörareskaran göra ett anslående intryck. Etter talets slut afsjöngs den återstiende delen af kantaten, hvars vackra både ord och musik, isynnerhöt den melodiösa arian, i hög grad bidrog att än ytterligare öka det stämningsfulla uti denna högtidliga fest. Vi meddela här nedan texten till kantaten. hör. Vi lefde trygga inom våra skär, Mot våra stränder tidens stormar dogo. Framför oss stod en kung, vi höllo kär, Och med häns hjerta våra hjertan slogo. Ur fosterjordens famn vi togo mot Den rika skatt, som trefna tegar burit. Med tack till Gud vi lade för vår fot Den gyllne skörd, som våra liar skurit. Då svann vår fröjd; ty på vår kust det ljöd: Sörj, svenska folk! ty konung Carl är död! Chör. Herrliga bild af Nordmannasinne! Kung för hvad ädlast svenskheten bar! Famnad af kärlek, stå för vårt minne! Dröj, fast en skugga, för saknaden qvar! Aria. Han var vår vän. Han stod oss nära, Fast kronans guld hans hjessa bar. För folkets väl, för landets ära Hans kraft beständigt redo var. Vår rika häfd, vår sång och saga Med tjusad blick hans öga såg — Och derför vid hans grift vi klaga, Och sorg är bofast i vår håg. Hans dag var skön och lyst af solen, Ty kärlek fick han hvart han kom, Och ungdomsfriskt vid kungastolen Stod diktens fagra träd i blom. Han såg, hur fridens ande leder Två folk. dem splitet söndrat förr — Men det blef qväll: hans sol gick neder, Och brådt sig upplät grafvens dörr. Chör. Fädernesland; mot dig sin famn han sträckte, Varm var hans längtan på den vida sjö! Lidandets tyngd han3 kärlek icke släckte. Lycklig han var att på din strand få dö. Troget nu göm hans stoft och ställ hans ära,