Aftonbladet – 2 december 1872, sida 3

betare, flere högre och lägre embetsmän sam en mängd andra personer, som till den bort gångne stått i något närmare förhålland eller som på detta sätt ville visa honom de sista hederstjensten. Vid framkomsten till kyrkogården bar den aflidnes jordiska qvarlefvor till sitt sist hvilorum. Närmast dem följde tvenne sör jande döttrar, den ena förd af statsråde Bredberg och den andra at öfverståthålla ren frih, Bildt, båda dessa herrar slägtin gar till den aflidne; derefter en dotterso! mellan statsråden Bergström och Wern oc så de öfriga anförvandterna. Jordfästningen förrättades af kyrkoher den i Klara församling doktor Grafström som derefter i några korta drag tecknade hvilken gerning den mannen gjort hade hvars begrafning fört så många tusenden aj hufvudstadens invånare ut till de dödas stad. Han uppehöll sig dervid hufvudsakligen vid de delar af den aflidnes verksamhet, som gripit så djupt in i hans fäderneslands öden, att hans personlighet ej kunde vara obekant för någon, som med den minsta uppmärksamhet följt dessa, nemligen hans publicistiska verksamhet, hvilken, sedan så väl det öfverdrifna tadlet som det öfverdrifna beröm met en gång förstummats, skulle förskaffa L. J. Hiertas bild ett rum i svenska minnets sal och hans namn en plats i Sveriges häfder. Talaren framhöll den andel, som den aflidne tagit i det offentliga ordets utveckling, huru han i stormiga tider vårdat det herrliga frihetsträd, i hvars skugga vi nu trygga hvilade, och uppehöll sig isynnerhet vid hans innerliga deltagande för hvarje lidande och hans ständiga kamp mot hvarje orättvisa och förtryck — drag, hvilka skulle komma att förklara mycket,ssom synts motsägande hoshonom. Äfven vidrör des den industriella verksamheten och den aflidnes dervid visade godhet som husbonde — en egenskap, som framkallade den skönaste dagg på hans grift, eller tacksamhetens tårar. Härefter framträdde doktor Sohlman, som, i det han uti grafven nedlade en krans af lager, yttrade: I den svenska pressens namn lägger jag denna lagerkrans på Lars Johan Hiertas stofthydda, innan bon täckes af grafvens mull. Denna symbol innebär ett djupt, innerligt och uppriktigt menadt tack och farväl till den gamle ublicisten, den mångbepröfvade, outtröttlige och ederskrönte fosterlandsvännen. N Vi, som, tillhörande en yngre generation, nu röra oss på det offentliga ordets valplats och hvilkas åsigter och sträfvanden i många stycken kunna vara mycket skiljaktiga, vi äro dock fullkomligt ense derom att i honom ära den gamle miistaren, som brutit väg för pressens utveckling vårt land, den åldrige kämpen, som intill det sista aldrig tröttnade att deltaga istriden för det a han ansåg rätt och godt och samhällsgagneigt. Vi veta, att han under ett par årtionden, som nnebaro en vigtig öfvergångstid för vårt samvällslif, utförde ett stort och vigtigt kall. genom vt gifva den förnuftiga allmänna folkmeningen medvetande om sin kraft och genom att gifva väckelse till folklig sjelfverksamhet och folklig pplysning i fråga om allmänna angelägenheter. 1 veta, att han under denna tid utvecklade amt med skärpa och ihärdighet handhade en sritik på det offentliga lifvets område, hvilken risserligen, i och för sig betraktad, kan synas om någonting negativt, men som dock alltid utsör ett vigtigt och nödvändigt förarbete, om det ya, lifskraftiga skall kunna bana sig väg öfver nrotade fördomar och utlefvade traditioner. Vi veta, att han, såsom rimligt och naturligt ir, var ett barn af sin tid, af den tid, i hvilken van. hunnen till mannaålderns första mognad, nträdde på det offentliga lifvets vädjobana; men ri veta ock, att han just. hade en märkvärdigt karp blick för det goda i tiden och med okufigt nit och outtröttligt intresse förde dess strid, ärskildt i fråga om allt, som gick ut på att väfda. värna och utveckla de svagares och rinrares rätt i samhället. äfvensom att han intill ista egnade mycken uppmärksamhet och lift deltagande åt många af den allra nyaste tilens id6er. Vi veta tillika, att han i och för dessa sträfranden hade och tillgodogjorde flera sällsynta genskaper, såsom t. ex. dels den ovanliga förigån af ett verkligen populärt öch praktiskt, rån lifvet hemtadt och för lifvet välberäknadt ramstiällningssätt, dels också denna seghet och härdighet, som gjorde att han icke tröttnade lerför att ett resultat icke snart visade sig, utan 1öll i och kom tillbaka till samma sak ånyo. lere gånger. många gånger, så ofta och så länge om det behöfdes. Vi känna slutligen — och det tro vi, att hvar ch en, hvilka meningar han än må omfatta, kall medgifva — att Lars Johan Hierta blef sig jelf trogen allt intill slutet, ätt han satte sin ögsta ära i den medborgerligs verksamheten, tt han var alldeles oanfägtelig af flärden, fullomligt otillgänglig för fåfängans lockelser, de nåtte uppträda under hvilken form och gestalt om helst. Det tillhör en oväldig efterverld, som kan ranska allt. oberörd af dagens strider, att anifva hans plats och betydelse i vår utvecklingsistorin. Men visst är det, att han sjelf med utplånliga drag inskrifvit sitt namn i vår kulurs häfder bland dem, som verkat i stört för et medborgerliga fribetslifvet och folkupplysingen. För oss, som haft den lyckan att känna hoom närmare och personligen, mildras smärtan fver hans bortgång genom erinringen om hans ånga, ärorika dagsverke, genom tanken derpå, tt så mycket, som han ifrat och nitälskat för, innes genomfördt, och att han fick gå bort inan åldern hunnit lägga sin hand isande på hans jerta och förlamande på hang tankekraft. För oss skall hans bild nu alltid kunna qvartå liflig och frisk, med det milda och fina lende samt det oförvissneliga lynne af yngling, om voro honom egendomliga. Och såsom den ädle bortgångne icke var nåon vän af den mörka tungsintheten och det ystra svårmodet, så kunna vi ock alla, äfven e som stått honom närmast, gå bort från denna raf med godt mod och gladt hopp, i medvetande erom, att han lefver i sina verk; att det bästa, om han nitälskat för här i verlden, icke skall unna hämmas, att hvad godt han uträttat, det estår. och att mycket af hvad han utsått och om för ögonblicket blifvit utan synlig frukt, an i en framtid komma att bära skördar tioaldt och hundradefaldt. Odlaren sår i mörka mnllen