Aftonbladet – 2 december 1872, sida 2

Y ) a T besvaras med en adress: ngervativa krafterna omkring sig och uppser befolkningen om fiendens afsigter. Det i vårt land alltid omkring regeringen dningspartiet sluter sig. Afhåller regengena sig från att deltaga i denna kamp, v vilseleder hon lätt den allmänna meninen. Om radikalismen förtjenade namn af tt parti, skulle vi helt säkert icke uppforra regeringen att uppgifva sin neutralitet, vilken sätter henne i stånd att stå öfver artierna; men radikalismen är alla respekbla partiers fiende. Presidenten har svar st Oss, att en regering, som skall kämpa, åste hafva vapen, under det att den för ärvarande bestående, rent faktiska regeingen saknar maktens väsentligaste attriuter. Han anser bildandet af en förstå ammare alldeles nödvändig, åberopande sig å, att i alla fria löndor, antingen de äro wonarkier eller republiker, finnas två kamat, en som drifver framåt och en annan om håller tillbaka, och derföre skola hvar: cen monarkiens elier republikens anhänsare kunna göra någon principiel invänding mot en sådan institution. Dess inföande skulle också helt säkert af sig sjelf! ch på ett naturligt sätt ördna förhällan-; let mellan exekutivmakten, ministrarne och rationalförsamlingen. Majoriteten har förtlarat, att församlingen gerna skall antaga förslag om eh utvidgning af presidentens myndighet och utrusta honom med de melel som erfordras för att upprätthälla ordningen. Aro lagarne otillräckliga, så be höfver man blott begära nya, som innehålla kraftigare bestämmelser. Det är i synnerbet en sak, som är af trängande vigt, nemligen återställandet af en fullständig enighet mellan pregidenten och den lagstiftande makten. Landet väntar härpå med feberaktig oro och förundrar sig öfver missförstånden. Grunden till dessa ligger i syn: nerhet deruti, att presidenten personligen tager del i våra debatter. Den framstående gtällning, han med rätta intaget, har nemligen under nu bestående praxis till följd, att vi icke ha full fribet att uttala oss och fatta beslut; ty han skyddar ministrarne, och när någon meningsskiljaktighet eger rum, är det icke ön Ministerkris, sö Inträder, itan hela regeringens existens står på spel. Den tryckning, som härigenom kommer att utöfvas på församlingen, gör sig i synnerhet gällande, när plötsligen för vecklingar uppstå indsr gmständigHeter, som på afstånd bebådå et störm:; Det är dessutom beklagligt, att presidenten är utsatt för afbrott och angrepp. Ingen vill med uppsåt förnärma honom; men i ett passioneradt ögonblick kttnnå — det skör allt för ofta — de deputerade låta yttranden undfalla sig, för hvilka landets förste embetsman icke lör Vara utsatt: Vi framställa dessa anmärkningar utan fruktan för att såra hr Thiers. Det går icke an att låta ett och samma utskott behandla frågorna om bildandet af en öfre kammare och om ministeransvarigheten; ty dessa båda ämnen äro himmelsvidt skilda: Den dög ön afre kömimare bBilaas, blitva vilkoren för den lagstiftande makten förändrade, och vi måste åter framställa os3 för vära valmän, Man bar icke utan skäl sagt, att bildandet af en öfre kammare skulle blifva vårt politiska testamente. Hvarför skall man dröja med införandet af ministeransvarighet till dess vi få två kåmrtar och icke låta oss sjelfve I hjuta fördelen deraf. Af utskottets femton medlemmar ha nic undertecknat detta betänkande. Minoriteter har afgifvit ett särskildt votum, hvari der I förklarar, att utskottet valdes för att tage i öfvervägande, hörtävida budskapet skull Man kän derfös ha skäl avt befara, att utskottet går längre i sina konkläsioner än det häde rätt at göra. Minöriteten medgifver emellertid, at utskottet valdes vid utomordentliga omstän digheter, hvilka uppfordrat det att göra sit bästa för att aflägsna den rådande oron lOm minoriteten likväl icke kan sluta si; . till betänkandets konklusioner, härrör dett -I deraf, att presidenten, som under sina båd: konferenser med utskottet i de bestämdast ordalag bröt stafven öfver de hotande sam I hällsfiendtliga teorierna, förklarade sig emo att man drog fram en enda af författnings frågorna, i stället för att behandla der alla. i sammanhang, och tillade, att ha skulle anse det för en kritik och ett tade Jatt man just framdrog den fråga, som rörd honom personlige.