Aftonbladet – 28 november 1872, sida 3

GAMO IV VÄMIlIBH SVIN, GIV UV UVVA AUIGVAIV! få mot de försnillningar, som pressen icke . sällan vet att omtala, begångna af för lifs I tid utnämnde tjenstemän i det monarkisk: Sverige. I Lincoln hade jag äfven tillfälle att öf vervara staten Nebraskas sjette årliga landt bruksutställning, som hölls ett par mil utan för staåen och der icke mindre än 25,00( dollars nedlagts i byggnader och öfriga an ordningar. Jag var en flitig gäst der un der ett par dagars tid och kunde icke annat än på det högsta förvåna mig öfver den otroliga materiella utveckling, som den unga staten synbarligen redan hunnit. Nebraska upptogs såsom stat först år 1867. Af hä star, oxar, kor, fär, svin m. fl. nyttiga djur förekommo de vackraste exemplar man kunde tänka sig, och af jordens produkter funnos så vackra prof af spanmål; af hvarje slag, potates, äfven sötpotates, äpplen, päron, pumpor och meloner, tomatoes, vindrufvor m, m., att jag villigt instämde med en tjock, resande engelsman, som sade, att klimatet och jordmänen mäste vara Ytmärkta i ettland som kan frambringa sådana produkter. — 50,000 dollars utdelades såsom premier, och -bland premietagarne befunno sig flere svenska farmare, som för omkring 3 år sedan slagit sig ned här i staten, utan annat att börja med än två tomma händer samt en okuflig vilja. ku Från Lincoln styrde professor Butler och jag kosan ännu längre vesterut. Vi besökte de små städerna Crete, Dorchester, Exeter, Faismunt, Grafton, Harwan, Inland, Juniata, Kenesan och Lowell, i eller omkring hvilka vi fanno godt om svenskar, de fleste jordbrakare, äterstoden .jernvägsarbetare och timmermän. Jernvägsarbetarne förtjenade från 2 till 2e dollars och timmermännen vanligen 3 till 4 dollars om dagen. Logis och kost varierade mellan 4 och 5 dollars i veckan. Godt om arbete fanns det liksom öfver allt i vestern, såväl här som i Minnesota. Jordbrukarne hade icke varit här länge, högst 2.2 till 3 år, men hade på denna tid lyckats förskaffa sig en bekymmerfri ställning, samt hade alla hopp om framtida välmåga. I närheten af Lowell, en stad 4 å 5 veckor gammal, ligger fästningen Kearny uppförd, till: skydd mot in dianerna, men nu hållände endast en obetydlig besättning. Här lemnade mig mitt ressällskap, för att återgå till Burlington, och jag fick nu på ensam hand bäst jag kunde söka mig fram på Nebraskas stora slätter. Jag hade icke nöjet, då jag en månad der-. efter på återresan österut passerade Burlington, att få träffa professor Butler, ty han var då borta på annat håll, kunde säledes icke som jag hade väntat få taga ordentligt afsked af honom, och begagnar mig derför af detta tillfälle att till honom framföra min hjertligaste tacksägelse för all den oegennyttiga välvilja, som han under vär gemensamma resa bevisade mig! Jernvägslinien hade jag redan passerat, det återstod mig nu att besöka de svenska settlementen å ömse sidor af denna, och jag styrde derför i vagn kosan till det närmaste, som befanns ligga isydvestlig riktning från Fort Keamy inemot gränsen af Colorados, i närheten eller rättare rundtomkring den der genomflytande republiken River. Det var inemot 40 engelska mil dit och att resa denna väg, på en flatt prärie, utsatt för en solvärme, som stundom uppgick till 110 å 113 gr. Fahrenheit, var just icke det angenämste. Vid framkomsten var jag också så uttröttad att en påtänkt buffeljagt måste inställas. Jag ftnöjde mig med att på afstånd se en gallopperande flock af dessa väldiga djur, som vi i vår vagn stött upp ungefär 30 mil från Fort Kearny. Det i fråga varande svenska settlementet, det kallar sig redan Republikan City, är tvifvelsutan det vestligaste i hela Amerika. Sina första innebyggare fick det den 20 Augusti 1870 uti 25 oförskräckta svenskar, hvilka trotsände den fara som ännu före-! fanns der till följd af indianers närhet: under ledning af en ung svensk vid namn l F. A. Beiyon, djer!t slogo sig ned der och. först uppbygde ett slags fäste, i hvilket del. alla till en början lefde, Snartsågo de dock att indianerna icke voro så farliga, som del! voro utskrikna till; och sedan de icke af dessa haft något annat obehag, än att en flock om 25 å 30 st. den 15 April året detpå gjorde en slags öfverrumpling, dervid några hästkreatur blefvo rödskinnens enda byte, beslöto sig npybyggarne, som under tiden förstärkts af nykomna svenskar, attl; utflytta på sina land, och der bo de också l nu i lugn och -frid, odlande den Bbördigals jorden samt fröjdande sig åt en stigande välmåga. De utgöra tillsammans omkring 150 personer och tillhörde i sitt gamla fosterland provinserna Östergötland, Småland, Wermland och Dalarna. Klimatet. förklarade de vara godt och helsosamt; godt om skog och vatten finnes och de motse snart ättade kommunikationer. Jag gjorde härifrån smärre utflykter utåt andet. Jorden var på några ställen sand landad, men i allmänhet bestod den af 1!, ot djup, kraftig jordmylla. Under en af lessa utflykter fick jag höra att någonstäles vid Whetstone creek — en biflod till Republican River — skulle finnas ett: minre indianläger, och jag skyndade mig att kaffa en vägvisare dit, sedan jag dock först rhållit bestämd försäkran derom, att någon n ara icke var förhanden med ett besök. te Efter en dags letande voro vi lyckligan og att träffa på indianerna; som pinnat ina tält 50 å 60 alnar från den lilla floens brädd, vid foten af en liten kulle. Der unnos inalles sex tält. De voro synnerli-1 en enkelt bygda. Väggarna bestodo atjk ånga trädgrenar, som på 1 till 2 fots af-C tånd nedstuckits i jorden, något lutande nåt, i en fyrkant af omkring 8 till 10 fots ida; der otvanpå var en slags takresning f grenar lagd, uppehållen af en lodrätt stånde stång. Taket och väggarna woro beäckta dels med djurskinn, dels med näfer, Det var icke utan att jag kände en all kåre gå öfver ryddraden då jag när: nade mig rödskinnens wighwams. Blodiga!n calver. tomahawker. fredsninor. fredgne!