Aftonbladet – 26 november 1872, sida 3

Jag menade intet sådant, Frank; det var en helt ofrivillig rörelse. Hon lade sin hand i hans, men hennes fingrar voro kalla och liflösa. Låt mig ånyo få höra, fortfor hon, hvad det var som du nyss sade till mig. st Jag sade dig sanningen, sade Frank. och emedan denen gång blifvit uttalad, så måste du höra mig till slut och besluta huruvida du vill blifva mig trogen eller förkasta mig. Ellen! du säger dig ha märkt min tankspriddhet, mitt dystra lynne. Hade du vetat hvilka samvetsqval jag lidit under de sista månaderna; hurn knappt en dag gått förbi, utan att något blifvit sagdt som brännt mitt samvete såsom eld och kommit mig att frukta, att jäg genom en blick, en åtbörd skulle förråda de qval jag utstått — o, Ellen, hade du kunnat läsa i min själ de stridiga lidelser, hvaraf den var söndersliten, jag vet att du skulle känt det djupaste medlidande med mig! För den som älskar dig, Frank, är ditt ansigte en klar spegel af din själ, och jag har hyst det starkaste deltagande för dig. Men du har inte ännu sagt mig grunden till dina sjelfförebråelser. O, Ellen, jag vågar ej, jag kan ej säga dig den! När du säger så, Frank, rubbar du för första gången mitt förtroende till dig. Det fel du begått, må nu vara hvilket som helst, så kan det likväl förlåtas af Gud, likväl först sedan du öppet bekänt det. Min kännedom af din karakter gör mig förvissad om att du har felat at svaghet. Visa lig nu ega styrka till bekännelsen och uti att försona hvad du brutit. — , Det är Försynens hand som har träffat mig, sade Frank. Den har slagit mig ill j I