Aftonbladet – 23 november 1872, sida 3

Detta konstlade Jif dödar mig. Van, som jag har varit att säga och göra hvad jag behagat, utan att låta fjettra mig af konvenans och ett bildadt sällskapslifs reglor, känner jag att detta evinnerliga bugande och smilande och komplimenterande till höga och låga, till för mig alldeles likgiltiga per soner, är mera än hvad jag förmår uthärda. Det lönar ej mödan att lefva, om det skall ske till sådant pris. Hur ämnar du lyckas att förbättra detta förhållande? frågade Ellen. Genom att fy derifrån! Vi äre inte räkenskap skyldiga någon menniska; vi ega samhällsställning, helsa, lefnadsmod och rikedom; låt oss njuta riktigt af alla dessa lyckans gåfvor! Låt öks fly från denna verld af granna kläder, middagsbjudningar, baler, swicker och lögn; låt oss tera Utomlands, till något ställe, der... Der menniskorna handla och tala precist på samma vis, ehuru under en annan bimmel och på ett annat språk, anmärkte Ellen. Också då, sade Frank, skulle det vara RågOn lättnad; låt oss blott komma härifrån ! Och morbror, invände Ellen stilla, som med så mycken glädje sett framåt, till den tid då vi alla skulle dela samma hem och göra hans sista dagar lyckliga. Vår bortavaro skall endast bli temporär, sade Frank, Troligtvis blir jag snart botad för mitt begär att resa och så kunde han ju komma och helsa på oss, om han si behagar, medan vi äro utomlands. Han är en gammal man, sade Ellen, och, ovan vid resor. Det vore knappt troligt, vid hans ålder, att han skulle kunna umbära hemmets lugn och trefnad, ens för alt få träffa mig, IDmellertid är detju inte