Aftonbladet – 23 november 1872, sida 2

ET AV ynnerbet derför att dylika utförligare inagor i våra politiska fejder höra till säll yntheterna, och derför att denne författare svårligen kan frånkännas den presumption utt sta såsom en opartisk äskådare utanförs ;gonblickets stridande partier, som man lli serna vill beröfva — en och annan. HEfterls: t inledande kapitlet, hvars ämne nysgsld nämndes, afhandlar fört. i fyra afdelningar:d Styrelsens förhållande till stadsinvånarnelo — förhållandet till landets medborgareklas-a ser med högre bildning — styrelsens för-js hållande till de religiösa partierna samth slutligen konungamaktens förhållande tillln systemet. Det är en — så väl till formjn som innehåll — skarp kritik författaren genomgående riktar mot styrelsens beteende på alla dessa fält och mot det osammanhängande i hela dess förfarande. Vi ha, yttrar han sålunda på ett ställe. lg på den senaste tiden upplefvat ett fall, som f mer än något annat är egnadt att öfvertyge 3 en hvar om hvad. regeringspartiet tyckes i betrakta med stolthet, nemligen att Norgej: styres helt annorlunda än andra konstitutionella länder. Det hände, att regeringen bland sina egna medlemmar miste de tre, som folket i allmänhet tillade den största duglighsten: Sibbern, Broch och Riddervold. Alla hade de genomgått de skolor, som hos andra nationer anses nödvändiga eller ätminstone de bästa för statsmannen, mnemligenlt antingen diplomatikens eller lagstiftningens. Det var klart, att styrelsen genom deras af-1 gång hade lidit en mycket stor förlust. s Huru kompletterade regeringen sig då efter! detta försvagande? På ett eget sätt; mend hvilket icke kunde förvåna dem, som känna f våra lokala förhållanden. Krisens utgång J. 1 r g j ; blef ju, att ingen af de fyra nyutnämnde ministrarne ha haft tillfälle att göra sig kände eller vinna erfarenhet vare sig såsom diplomat eller folkrepresentant. Ingen! Icke en enda af dem alla! Tyngst faller dock författarens dom i den slutafdelning, hvari han afhandlar konungamaktens förhöällande til! regeringens och hennes vänners system, ock som inledes med dessa af en bitter ironi genomträngda ord: Det finns en omständig1 het, hvarom medborgarne kunna förskaffa sig !1 fullt besked, emedan den ofta nog inprentasjs i dem. Det är hvad det kostar dem att åt-1 njata det nuvarande styrelsesättets förmåner. ; 1 ( f 1 j Hur ofta är det icke som någon förbättring i våra lagar bringas å bane, men möter det ihärdigaste motstand? Hvarför? Jo, derför att det befaras, att det kan finnas en, om också aflägsen möjlighet, att en sådan bättre ordning äfven kunde draga med sig ett mininisterombyte. För att undgå en sådan form skall nationen således afstå från för bättringar, I fali vi höra talas om någon i!4 personförändring i konungens råd, består1 den oftast deri, att någon för synnerlig duglighet aktad medlem afgår. Hvarför? Derför att det måste så vara, i fall systemet skall ega bestånd. Detär då ettnödvändigt offer för den goda saken. Etter att ha vi sat, buru, likasom konungens kall är det mest hedrande bland menniskor, så är äran af att ha utfört goda gerningar för honom den tryggaste stödjest af och tillika den säkraste måttstock för hvad som har, varit ho-, nom och hans embete gagneligt, och efterj att ha tillämpat detta på den adlidne konungens regeringsverksamhet i Norge, elutar örf, med följande ord, hvilka i nuvarande ögonblick få en särskild betydelse: Enligt allas omdöme skall vår nuvarande konung i rikt mått besitta den själskraft, som har lyft hans ätt till en sådan höjd och bibehållit den der. Vi veta, att han redan har genomlefvat en tid af så vidunderliga: omskiften i regenters och nationers öden, : att de äro fullt egnade att meddela en klarsynt man insigt om hans och vårt behof. Men just dennaerfarenhetvitnar om, att det icke är i vära fattigare länders enklare samhällsförhållanden, som socialismen och kommunismen äro den största faran. Debha funnit sin frukt : bara jordmån i de rikaste länders ofantliga hufvndstäders öfverförfining och onatur. Mer äfven för de små nationerna skrifver vår tid med blodig skrift på väggen ett Mene Te-! kel, som den förståndige statsstyresmannen måste tyda. Största delen af de småstater, som år 1848 kände den första dödsskaknin-: gen, har redan försvunnit från de sjelfstän digas antal förmedelst införlifvande eller eröfring. Mot en sådan undergång hjelper det icke att vilja göra ett folk lyckligt mot dess vilja. Deraf följer blott split och syaghet. Missnöjda undersåter bli likgiltige för landets öde. Vår tids erfarenhet bevitnar.. att en mindre stats sjelfständighet bevaras : bäst och hotande faror afvändas säkrast, om konung och folk äro ett. Det är förmodligen känslan af, att södana betraktelser som dessa måste tränga sig på den nye konungen och väcka betänkligheter hos honom att fortsätta den! af den norska regeringen under hans företrädare började striden mot folkrepresentationen, en strid, som efter all sannolikhet vid regeringens nuvarande sammansättning blott skall ytterligare tilltaga i omfång och styrka, och hvilken framläggandet af den ofvannämnde redogörelsen redan straxt vid storthingets öppnande är 1873 skall låtal. ånyo flamma upp — det är förmodligen känslan häraf, som har gifvit upphof åt ett rykte, som under de senaste 8—14 dagarne har varit i omlopp här i staden, nemligen. att regeringens förste medlem och egentlige : ledare, statsrådet Stang, nu skulle afgå och . hans plats intagas af f, d. statsministern Sibbern. Det har äfven tillagts, att vid samma tillfälle plats i rådet skulle beredas för dettas i somras afgångna medlem, professor O. J. Broch, hvars återkomst dit till följd af orsaken till hans afgång skulle innebära en garanti, att den af regeringen il hennes sanktionsvägran den 25 sistl, April intagna ståndpunkt var öfvergifven, och att ett af storthinget år 1874 — den tidigaste : möjliga termin antaget nytt beslut atti! öppna tillträde för statsråden till represen-: tationens förhandlingar skulle vinna kung-:! lig stadfästelse. Till och med hos regeringens varmaste vänner — kanske ett fåtall undantaget — tyckes på den senaste tiden det erkännandet i någon mån ha gjort sig gällande, att hvarken konungamaktens eller de sannt konservativa intressena befrämjas genom en fortsättning och allt starkare utprägling af det nu mellan konungens råd