Aftonbladet – 23 november 1872, sida 2

yttande lapparnes rättighet att begagna äda ländernas betesmarker. Detta ärende yckes ständigt på nytt skola uppskjutas d calendas grecas, eburu nu äfven de upptätningar af Tromsö amt äro afslutade, vilka framställdes såsom det sista förbereande arbete, som skulle föregå sakens slut: iga ordnande. En annan mycket gammal räga har deremot kommit till behandling sammansatt statsråd, nemligen förslaget m vissa förändringar i handelsoch sjöartsförhållandena rikena emellan, hvarom egeringspropositioner väntas skola bli framagda för de båda rikenas nästa år samnanträdande representationer. Äfven förslaget till en myntkonvention med Dannark har, såsom det förljudes, varit under oehandling under konungens vistelse här; fall detta går i den af den skandinaviska nyntkommissionen i somras betecknade riktlingen — införande af ett särskildt skanlinaviskt myntsystem — är det knappt stor sannolikhet för, att det här i Norge på sina senare stadier skall vinna erforderligt biall. I allmänhet luta nemligen meningarna förfäktade, nemligen att det icke lönar mölan att förändra sitt myntsystem, blott för: utt vinna öfverensstämmelse med de tvål: undra skandivaviska ländernas, utan att nan ännu i någon tid bör uppskjuta medl wtt ombyta myntfoten, till dess det visar sig, om icke något af de fyra nuvarande stora systemerna skall absorbera ett eller ! lere af de andra och derigenom få ett öirertag, hvari vi då genom en anslutning unde bli delaktige. Slutligen har det vait fråga om det från Norge begärda biiraget att hälla genomgående iltåg i gång oå den svenska sydbanan. Mer än af dessa mellanriksangelägenheter i. måste dock antagligen konungens tid och uppmärksamhet under detta hans besök hal varit upptagen af de uteslutande norska l: irågorna. För ett par månader sedan, relan före tronskiftet, hette det, att regeringen hade beslutit att icke framlägga någon ny fråga af större orföng eller betydelse för det år 1873 sammanträdande storthinget, utan uteslutande skulle hålla sig till kuranta anslagsfrägor, hvarmed meningen då skulle vara att så mycket lättare kunna upprätthålla sin gamla åren 1871 och 1872 intagna ståndpunkt rörande begränsningen af storthingets sammanvaro, Denna plan måste — i fall den i allmänhet har funnits till utanför ryktenas verld — nn blifvit frångången, och det toråe då vara flere vidlyftiga frågor, som göra starkt anspråk på att omsider komma till slutlig behandling. I alla händelser är det en sak, som under alla vilkor måste afslutas från regeringens sida, innan storthinget sammanträder, och hvilken säkerligen till följd af sin politiska betydelse skall bli på det noggrannaste pröfvad af konung och statsråd. I det kongl. diktamen, hvarmed straxt efter storthingets upplösning sistl. vår dettas adress till konungen blef afvisad, eller rättare sagåt, besvarad med ett tillkännagifvande, att regeringens medlemmar i sitt förfarande stödde sig på konungens förtroende, ålades det till slut regeringen att till storthinget år 1873 inlemna en närmare redogörelse för hela sakeng sammanhang. Efter de tvistepunkter,: på hvilket storthingets misstroendevotum förnämligast grundade sig — det förnyade prolongationsförvägrandet samt den vägrade sanktionensaf storthingsbeslutet om rättighet för statsråden att deltaga i representationens förhandlingar i sammanhang med de bebådade förslagen till radikala grundlagsförändringar — mäste det i synnerhet bli dessa tre saker, som den utlofvade redogörelsen kommer att sysselsätta sig med. Då den väl icke kan inskränka sig till blott och bart ett upprepande af hvad som anfördes i regeringsutlätandet den 25 April 1872 angående sanktionsförvägrandet, kan man; således här emotse en så grundlig och klar framställning af regeringens politiska ståndpunkt och framtidsprogram, att det icke längre blir möjligt att hysa det tvifvel i detta afseende, som hittills har föranledt olika tolkningar af hennes uppförande och i sammanhang dermed häftiga strider i tidningarna om hennes verkliga ställning. Att formen för och innehållet af detta dokument redan nu har varit föremål för rådplägning inom den norska regeringen är enligt dess stora — man kan på sätt och vis säga afgörande — betydelse för hela den framtida politiska situationen till en sådan grad sannolikt, att det måste sägas gränsa till visshet. Och lika möjligt är det, att det nu i dessa dagar har kommit ä bane mellan den nye konungen och hans rådgifvare. Han måste då redan häraf ha fått en temligen tydlig bild af sina rådgifvares politiska system — huruvida detta verkligen är en uppriktig radikalism i författningsfrågorna eller icke — eller om det ens är något system. Som denna sistnämnda fråga för någon tid sedan var föremål för en sjelfständig behandling af Aftonbladet (för den 9 och 12 sistl. Augusti) och tidningen. dervid har kommit till en konklusion, som äÄtminstone icke godkändes af regeringens försvarare (egentligen blott en) i den norska pressen, kan jag icke underlåta att rikta uppmärksamheten på, att dessa Aftonbladets artiklar utgöra utgångspunkten för en längre politisk afhandlingafi prof. L. K. Daai det i dessa dagar utkomna 3:dje häftet af hans Tids-Tavler. Afhandliogen, som har till öfverskrift: Hvem gavner Norges nuverende Styreset?, inledes nemligen med ett kapitel, som söker besvara frågan: är ministeren radikal eller stillastående?, och går ut från de stridiga svar, som blifvit gifna från svensk sida (Aftonbladet) — att regeringen verkligen skulle anse de af henne föreslagna författningsreformerna goda och önskliga — och från norsk (Morgenbladet) — att förhållandet vore motsatt. Den dom, som författaren uttalar öfver denna senare tolkning eller insiouation, är icke mycket mild. . Morgenbladet, yttrar han bland annat, menar således, att afsigten med styrelsens bebådade grundlagsförslag skall vara, att deras antagande blir svårt! Med andra ord, man låter oss för: stå, att det, som regeringen vill förmå ko-, nungen att framställa såsom förslag till; storthinget, är skadligt, men att det skall formas nå ett sådant sätt. att det icke kan! är säkerligen åt den af prof. O. J. Broch :