Aftonbladet – 20 november 1872, sida 2

Detta ger mig en ledning angående ett förhållande som hittills för mig varit alldeles dunkelt; jag menar, hvad som kunde vara bevekelsegrunden för angifvelsen mot mrs Bradstock. Och den är? — inföll Ellen. : Om jag ser rätt, mitt barn, så är bevekelsegrunden hämdlystnad. Troligtvis har tvist uppstått dem emellan rörande delningen af rofvet och den der lille mannen, som otvifvelaktigt står i spetsen för hela affären, och troligen ställt så slugt till, att han sjelf inte är åtkomlig af lagen, tvekar ej vid att uppoffra sina kamrater, för nöjet att få hämnas på dem. Om er åsigt är den rätta, så är hela affären i sanning högst olycklig, sade Ellen; men för mig är det omöjligt att tro mrs Bradstock om att stå i nägra förbindelser med dessa rysliga menniskor. Hon är ju så stilla och beskedlig, så helt olika emot huru personer af hennes klass vanligen äro. Mycket sant, min vän; men hvad det beträffar, att hon ej skulle kunnat associera sig med dylika förderfvade varelser, så bör du erinra dig att hennes egen man, från hvilken hon genom Försynens nåd blifvit befriad, var en större brottsling än nå gon. Att hon för sitt stånd är ovanligt finkänslig och städad, ger ej hel ler någon säkerhet; menniskor med dylik smak äro tillika vanligen böjda för lyx och kunna derjemte vara föga grannlaga rörande utvägar att få sina fordringar uppfyllda. Men hon älskar sin lille gosse så ömt, invände Ellen. Det kan inte förnekas, men den saken bevisar ty värr ingenting. Nägra af vårt lands gröfsta brottslingar ha varit de ömmaste föräldrar och hvem vet om inte just