Aftonbladet – 20 november 1872, sida 2

hennes svaghet för gossen och en önskan att få honom upp i verlden kan ha lockat henne att tillgripa orättfänget gods Ja, men uppfostran hade han ju ändå fått, anmärkte Ellen; som ni vet, morbror, har Frank lofvat att bekosta hans uppfo. stran. Ja, och detta är ett stort steg framåt, till en god lefnadsställning, sade den gamle squiren, men dock endast ett steg. Jag är något fysionomist, skall jag säga dig, mitt barn; och jag kan ej neka till att pojkens utseende ger mig en dälig tanke om hans intellektuella och moraliska egenskaper, så vidt man i hans nuvarande späda ålder kan döma om dem. Måhända delas mina tvifvel af hans egen mor, som obestridligt är en ganska klok qvinna. Ja, men bästa morbror, hon är ju så stolt öfver lille Georg och talar om hurn han liknar sin far,; yttrade Ellen. Detta kan svårligen räknas honom till beröm, tycker jag, inföll mr Womersley. Du nämnde Frank; — kunna vi vänta honom åter i dag eller i morgon? Det bref som jag erhöll denna morgon, säger mig att vi kanna hoppas återse ho. nom i qväll. Han tycks vara mycket nöjd med huru han ordnat sina affärer. Naturligtvis yttrar han inte ett enda ord, gade morbrodren skämtsamt, om den förtjusning, hvarmed han skådar framät, till nästa onsdag? Om den dagen får väl inte ett enda ord plats i brefvet? Den gamle herrn fick på en gång ett betänksamt utseende. Högst obehagligt att denna ledsamhet med mrs Bradstock skulle inträffa just samtidigt! tillade han. Ja, så är det, sade Ellen. Jag kan väl inte förmoda att bröllopet behöfver uppskjutas ?