Aftonbladet – 19 november 1872, sida 3

derhandlingar, hvilka dock naturligtvis stran dade mot deras orubbliga dygd, vi mena de ras fasthet att iakttaga kungliga teaterns sanaskyldiga nytta och icke handlöst lemns ut biljetter till hvem som helst. Man fick inga biljetter den gången, kan ske ej heller gången derpå, men man skaffade sig likväl en gång — på hvad sitt det skedde hör icke hit — inträde i Dra matiska salongen. Man satt på parkett första raden nedifrån eller första raden upp ifrån, allt som det föll sig, och man såg Romeo och Julia, och det var hufvudsa ken. Men som man aldrig kan få för myc ket af något godt, så återvände man oupp hörligt till samma salong för att se stycket ännu en gång, två gånger, många gånger ett alldeles oberäkneligt antal gånger. Och likväl har någon sagt, att Shak. speare icke duger för vår tid! Man har påstått, att nutidspubliken och särskildt Stockholmspubliken i våra dagar visserligen känner sympatier för snillen, men då skola de komponera musik och dertill mycket glad musik och sätta den musiken till någon kostlig parodi, helst med skabrös text, ju skabrösare desto bättre. Då blifva de teatraliska snillena uppmärksammade och afhållna i Sveriges hufvudstad, har man hört sägas, och teaterdirektionerna hafva tagit detta för ett axiom samt handlat derefter. Men hvad säger man nu? Har den svenska hufvudstadspubliken icke något sinne för det ädla och höga, för det sköna och sanna? Svaret kan afhemtas flera aftnar i veckan i Dramatiska teaterns salong. Och likväl skulle spelet kunna vara bättre, säger man nu. Nå ja, det är nog möjligt. Men hellre än att alldeles icke få njuta af Shakspeare från scenen, må man underkasta sig att få se honom tolkad på ett sätt, som icke är det högsta dit den sceniska framställningen kan komma. Är detta påstående en paradox? Nej, vår tid behöfver från scenen skåda de stora känslorna och höra de höga tankarne. Om detta icke ännu kan ske på ett så fullkomligt sätt, som man kunde önska, så är dock bättre att det sker, än att det underlåtes — förutsatt naturligtvis att icke utförandet är en parodi i stället för en, om ock svag, dock om det rätta sig bemödande tolkning. Det är svagt kanske hvad vi för närvarande se; det är måhända till och med sant, att man deruti saknar inspirationens glöd; men det är likväl ett ärligt och godt bemödande, som kanske sedermera kan framkalla något mera tillfredsställande. För skädespelarne, lika väl som för publiken, är en vinst att Shakspeare icke glömmes, och i en framtid — nej, det var med den förflutna veckan vi ännu skulle sysselsätta oss, men då våga vi icke fortsätta längre.