Aftonbladet – 19 november 1872, sida 2

löningen. Jag såg att ingen hjelp fanns och Peters hade ett par gånger stätt mig redligt bi; derför tyckte jag det kunde vara rätt så godt att han fick styfrarne, som någon annan och jag följde med honom. Slutet på dena visan är snart förtäljd. Juryn hade inte alls nägon villrådighet rörande min sak, utan uttalade sitt Skyldig och domaren var lika qvick han med. Innan jag visste ordet af, befann jag mig i vagnen, och så gick det i sakta mak till Millbank. Der var jag någon tid, och en morgon sa de mig att jag skulle föras af till Chatam. Nå, det var godt och väl — jag och två fåugknektar foro i en hyrvagn till London Bridge och stufvades der in i en andra klassens kupå, tillika med en hop andra persongr. Hvad de stirrade på mig! Några knotade högt öfver att eådant kunds få ske, som att jag åkte tillsammans med hederligt folk; men de flesta voro beskedliga nog, tittade medlidsamt på mig och frågado hevgkningen hvad jag hette och hvad jag hade gjort: Mina båda väktare voro mycket språksamma och jag kunde inte annat än skratta för mig sjelf, då jag hörde deras mening om hurg du och jag hade gått tillväga då vi togo guldkistan, Då jag fann huru de hade hela sin uppräärksamhet fästad vid samtalet, föll det mig in, att jag skulle göra ett försök att komma undan. Sagdi och gjordt! Jag ryckte upp dörren medan tåget var i full gång och kastade mig ut. Ehuru först döfvad af fallet och illa glagen, hade jag likväl styrka nog för att gömma mig, och då tåget stoppade och de kommo tillbaka, gick jagten tätt bredvid mig,utan ati hitta på, der jag ibg I godt förvar, Det var på qvällen, under det jag sökte