Aftonbladet – 18 november 1872, sida 2

Denne stirrade några ögonblick på honom liksom förlamad, mumlade derefter med ljudlös röst: — Georg Bradstock, Gud förbarme sig! och föll tungt till golfvet. NIONDE KAPITLET. Gengångarens begäran. Mannen, hvars åsyn hade gjort ett så fasansfullt intryck på Grogram, tog saken med vida mera lugn, än hvad man hade kunnat förmoda. Synbarligen var han af ett praktiskt sinnelag, van att raskt gå tillväga, då svårigheter af ett eller annat slag uppstodo. Han såg sig lugnt omkring i rummet, tilldess hans blick föll på tvättställningen, eller rättare sagdt, på den omåIede pall af fura som, placerad i en mörk vrå af vindskammaren, fick göra tjenst som lavoar, hvarefter han grep tvättkannan och stjelpte ut hela dess innehåll öfver Grograms ansigte. Härefter tog han en tennsked ur en smutsig mugg på spiselkransen, böjde sig ned, stödde den liflösa kroppen mot sitt knä, lossade halsduk och skjortlinning, stack in skeden mellan Grograms hårdt sammanbitna tänder och lyckades med mycken säkerhet att bända upp denne värde persons mun. Dessa grannlaga omsorger visade snart det mest välgörande resultat. Stödd mot det vänliga knäet, öppnade Grogram åter sina ögon och såg sig omkring med en förvirrad blick. Han såg på dslör honom välbekanta föremålen i rummet, utan att tyckas igenkänna dem, men han hade icke förr mött sin gästs blickar, än allt hvad som händt, med ens blef honom klart. Medelst en väldsam ansträngning förmådde han resa sig i halfsittande ställning, stödjande sig på den