Aftonbladet – 16 november 1872, sida 3

Då man besinnar, att vid renktion a tysk jigt till fransk inga decimaler, utan blott förhållandet af 2 till 1, förekomma, att i större delen af Europa väges med fransk vigt, samt att i handel med gröfre vaäror, vid reduktion af tysk vigt till engelsk eller rysk, det är en coutume att börttaga decimalerna, enär de endast till en försvinnande litenhet inverka på beräkningen; så finnes lätt huru väl det lämpar sig i Sverige att vid utskeppning begagna den tyska vigten, i stället för den svenska, samt huru myckea möda och tid, som derigenom undvikes vid en sådan rörelse som der, herr Schloss idkar, der vid en enda afsändning af luvip eHer skinn uti räkningen måste införas ofta flera hundra särskilda poster, för en hvar af hvilka särskild uträkning måsts verkställas. Oaktadt vid polistammaren upplystes, att vid det ifrågavarande tillfället berr Schloss icke varit närvarande, att drängen Fredriksson i den vid tillfället varande skymningen af misstag begagnat den tyska vigten, i stället för en svensk, att detta misstag vid tillfället upptäckts och rättats, och att Hatesom fått sin betalning efter rätta vigt, ansåg poliskammarer sig böra remittera målet till domstolen och har för sådant ändamål till rätten öfverlemnat, icke sina protokoller i målet, utan en promemoria. deruti förloppet vid undersökningen icke exakt upptagits. utan uteslutits flera hos poöliskammaren förekomna ganska vigtiga saker, och ibland annat, ett dit ingifvet bevis derom, att stämpeln å den vid tillfället begegnade vigten likasom å en annan å 10 icke hade någon gemenskap med någon tysk statsstämpel. Detta bevis, reproduceradt i tidningarne, gaf anledning till misstankan, att hr Schloss låtit i sitt magasin begagna falska vigter, och början af ransakningen 1 poliskaiiträfen gnf stöd åt en sådan misstanke, så att målet i allmänna tidningarne fick en sådan färg, samt ryktet derom gick land och rike ikring. Emellertid befanns det, att omförmälde bevis var orlktigt, och att vigterne voro lagligen. krönte libska vigter. Men nämnde bevis haricke kommit rätten tillhanda, utan blifvit från ransakningshandlingarne uteslutet i ett ändamål, som pöllskattimaren bäst sjelf torde känna. Sedan målet blifvit hos rätten anhängiggiordt, utan att lumphandhandlaren Hatisson velat i detsamma fullfölja någon talan, och fastätl Hansson inför rätten förklarat, att han icke ifrågasatte riktigheten af drängen Fredrikssons uppift, att vid tillfället ett ofrivilligt misstag med den tyska vigten egt rum, och att han, som erhållit sin fulla betaming, icke hade hågen talan hvarken emot hr Schloss, bokhållaren Gottschalk eller drängen Fredriksson att föra, har dock t.f. stadsfiskalen Eckerström, å tjenstens vägnar. väckt talan emot hr Schloss för det han vid tillfället gjort orätt i vägande, och detta, ehuru hr Schloss icke vid vägningen varit närvarande; hvarjemte t. f. stadsfiskalen å särskilda rättegångsdagar angifvit hr Schlosg att hafva äfven vid andra tillfällen handlat bedrägligt och orätt vid invägning af varor, som af åtskilliga personer till magasinet levererats. Han har forskat land och rike ikring för att finna personer, som ville angifva hr Schloss för bedrägeri eller orikHR vägning, ban har kringsändt de under honom stående detektiva poliskonstaplar till alla i landet varande pörsonen som under 10 pet af flera år levererat iump och andra varor till hr Schloss magasin, och efterfrågat om icke denne bedra git dem vid vägning. Till och med handelshus utrikes, med hvilka min hufvudman haft affärer, hafva icke blifvit förskonade från förfrågningar hunrivida do icke af hr Schloss blifvit bedragne vid vägning; men då hr Eckerström. oaktadt alla sina bemödanden, icke kunnat erhålla någon angifvare, har han, underlåtande att följa mitt i början af ransakningen honom gifna råd att hafva tand för tunga, dock sjelf ramställt sig såsom angifvare. Han har till och med angifvit hr Schloss att hafva i vägande gjort orätt och handlat bedrägligt mot personer. af hvilka hr Schloss aldrig handlat påganting. Men icke den ringaste bevisning har han förmått åstadkomma emot min hufvudman, som sjelf aldrig sysselsätter sig med vägning af de varor, som till hans magasin ankomma. En gång har visserligen, i hr Schloss frånvaro, genom misstag en hans dräng råkat att vid vägning af lumphandlaren Hanssons varor begagna en tysk vigt i stället för en svensk, men, utom det att min hufvudman dervid ej var tillstädes, förekommer i saken, att detta misstag genast varseblefs; att Hansson fick sin ful a betal ning och att han förklarat sig icke föra någon talan i målet, hvarken emot hr Schloss, hans bokhållare, Gottschalk, eller drängen Fredriksson. Vid ett par andra tillfällen har visserligen några andra personer klagat öfver för liten vigt. men utom det, att vid så många tusende vägningar, som ske vid hr Schloss magasin, det lätt kunnat vid något tillfälle inträffa, att misstag vid vägning egt rum, förekommer, såsom i målet blifvit upplyst, den omständighet, att innan lump väges, densamma sorteras och att dervid bortrensas den smuts och en hop främmande ämnen, som vid levererivgarne vanligen finnas deribland, äfvensom att densamma under forslinFR stundom blir våt och att rabatt på vigten å naturligtyts måste ega rum. I sitt slutpåstående har hr Eckerström tillåtit sig framställa förhållandena på ett vrängdt och sanningslöst sätt. Jag nödgas derför nu vederlägga hans uppgifter och dervid granska en hvar af de angifvelser han gjort. Han har först och främst påstått, att lumphandlaren Hansson lidit orätt vid vägning den 12 Februari detta år. Detta är osanning. Sedan Hansson vid nämnde tillfälle å nedre botten uppvägt af honom levereradt glas, ben och jernskrot, utan att någon anmärkning dervid förekommit, vägdes hans jemväl aflemnade lump i tredje våningen. Det var vid denna vägning, som drängen Fredriksson af misstag i skymningen, såsom Hansson sjelf medgifvit, satte å vågskålen en läbsk vigt å 20 E, som Fredriksson begagnat för att dermed tillpacka lump, i stället för en svensk vigt af samma valör. Sedan sådant blifvit upptäckt, skedde genast rättelse i vigten och Hansson hänvisades att å kontoret få sin vederbörliga betalning. Då Hansson kom upp till kontoret fordrade han dock ej blott sin betalning, utan äfven derutöfver 50 rdr för att ej angifva förhållandet. Hans fordran i detta hänseende afvisades af hr Schloss å kontoret varande broder, hvarefter och ehuru hr Schloss, sjelf tillkommen, lät omväga lumpen och till Hansson utgifva hvad honom tillkom, Hansson, då hans nämnde fordran ej uppfylldes, ennerangaf förhållandet till poliskonstapeln ström, som vidare inrapporterade detsamma tilll Pg hvilken åter, efter hållet förhör en 14 sistlidne Februari, i anseende till de meddelade upplysningarne och sedan några förhör ytterligare hållits, lät frågan hvila ett halft år till den 19 Juli, då, till följd af särskilda anledningar, om hvilka jag lyckats få en säker kännedom, men hvilka jag, för att icke väcka skandal, helst önskar förtiga, målet återupptogs och remitterades till domstolen. Jag frågar nu hvarje rättänkande person, om hr Eckerström haft den ringaste anledning att under de förekomne förhållandena och då hr Schloss icke ens varit närvarande vid den i fråga varande vägningen, tilltala och yrka ansvar å honom för det han vid vägandet uppsåtligen handlat bedrägligt, — ett brott, hvarför han kunnat dömas till ett ansvar af till och med 2 års straffarbete. Vidare har hr Eckerström jrkat ansvar å hr Schloss för det han skulle vid två särskilda tillfällen åren 1869 och 1870 vid vägning af varor, som handlanden Fahlvik i Falun levererat, förfarit bedrägligt och nyttjat oriktiga vigter. Sedan hr Fahlvik under edsförpligtelse gifvit hevis derom att han ei någonsin hvarken könt