Aftonbladet – 15 november 1872, sida 3

blifvit öfvervunna och tfängen hade, på wmm:me Thiers förbön, erhållit tillstånd att få göra ett besök i Versailles, strängt bevakad vid hvarje HU steg, för att slutligen göra den sjuka, döende Qiman i Angustiner-klostret till sin hustru. nom denna vigsel blefvo barnen, en dotter och två söner, förklarade födda af äkta säng. Det är icke att undra på, att folket här ej talat om någonting annat än detta giftermål. Nyfikenheten var naturligtvis på det högsta retad att få veta hvarje detalj af slutet på en underlig historia. Men vederbörande hade tagit sina mått och steg till förekommande af uppseende. Rochefort hade blifvit förd till fängelset i Versailles på I I wåndagsnatten och derifrån begaf sig bröllopståget i torsdags morgse. Det utgjordes af en I hyrd, rymlig vagn, i hvilken sutto brudgummen -j och tre polisagenter (klädda i civila kläder); det i lemnade fängelset mycket tidigt och eskorterades Jaf en stark vakt af gardiens de la paix, och stark ; bevakningsstyrka omgaf äfven sjukhuset,som ligger tätt invid Augustiner-klostret. Här i andra våningen ligger rummet M 3, ett litet rum med jingång från en lång korridor, såsom vanligt är i dylika anstalter, och här låg bruden. Då den stackars paralyserade qvinnan hvarken kunde föras till mairens embetsrum eller till kyrkan till Iden civila eller kyrkliga ceremonien, hade maidren hr Ramean infunnit sig vid hennes säng. i Äktenskapskontraktet upplästes af honom, under det Rochefort stod vid sängen och höll brudens hand isin. Kontraktet undertecknadesderefter af I dem båda, ehuru ansträngningen afpressade henne ett anskri af smärta, och underskriften bevitnadesaf skriftställarne Francois Victor Hugo, Ernest Blum, Jean Destrien samt den vältalige advokaten Albert Joly. Detta var tillräckligt för att gifva giltighet åt giftermålet och barnens ställning blefderigenom reglerad. Men mademoiselle Renault hade begärt kyrkliga ceremonien också och Rochefort kunde ej afslå denna önskan, säkerligen hennes sista. Kyrkans välsignelse nedkallades derför öfver bröllopsparet af abbå Follet, fängelsepredikanten. Sedan detta vargjordt, fingo hr och fru Rochefort under en half timme samtala utan några vitnen. Då halftimmen var förhden, skildes de båda makarne åt — kl. 11 f. m. å bröllopsdagen slutade deras vigda sammanefnad för evigt. . Brudgummen fördes tillbaka med samma örsigtighetsåtgärder till sitt till fälliga fängelse och under följande natten transorterades han till sitt permanenta fängelse på ästningen Ile de R6 vid La Rochelle. . press Ett bref af Lidner. Skalden Lidner hade bland gynnare och vänner äfven najen Carl Adolf Möllersvärd i Finland, till. hvilken detta bref skrifvits. Dennes svärmoder, Ch, LEstrade (Lestral), född Wilhelmsson, hade omfattat Lidner med en modexlig ömhet. Originalet till detta bref innehafves af aptenen Linderoos i Borgå, som meddelat det åt Borgåbladet. Lidners uti brefvet uttalade önskan att komma till Finland förverkligades om hösten 1787, då han besökte nämnde land och gifte sig med Ev. J. Hastfer. Vi meddela nu här brefvet. -Stockholm d. 12 Januari 1787 Välborne Herr Major och Riddare, Jag vore den otacksammaste varelse på jorden. om jag ej under de mäst vidriga öden ärkändae Försynens Nåd emot mig, som i Herr Majoren har skänkt mig en välgörare och vän, då hela verlden tyckes öfvergifva och glömma mig. Jag skrifver detta bref i en stund, då uti mit upproriska hjerta alla dess känslor vilja öfverstiga sin gräns. Det är således ej tomma ord. id dylika fasans ögonblick bekänner man icke annat, än man menar. Emottag derföre med öfvertygelse min, intill grafven varande tacksamhet för Herr Majorens ädelmodiga och rörande bref. för alt Sit öma deltagande i mina olyckor. — O, Gud! hvi bar Du ej skapat verlden minfre skön; och gjort alla menniskor mera mänskiga! Det är förundransvärdt, Min Major, at oagtat jag icke är äldre, än 27 år, en snart 13 års oöfvervinnerlig sorg, et sensibelt hierta, som ofts onödigt vis uppsöker ämnen för nya qval, ungdomens utsväfningar, beständiga motgångar, til och med nöd; det är förundransvärdt, at de ej längesedan uplöst denna svaga machine — — Och Gud! huru ofta har jag Gl sjelf tänkt, at förekomma — —men Herr Majoren ryser för mig. — Ach! trognaste Deltagare i alt hvad mig händer, tillåt mig upfylla mit öde. Jag måste til Tyskland, men, hvarföre icke innan dess se Dem mit hierta så högt älskar och vördår, — Hör på min utrekning, mit glada hopp. Skepp gå ju alla år från Åbo til tyska orterne? Välan! jag hastar öfver Ålands haf, sen flyger jag til Herr Majorens, til Dess Tilbedjansvärda akas Iugna hem: der förnöter jag nägra veckor — och sedan til Åbo; och sedan — Åeh! Gud — aldrig mer — -— — Betänk min situation i mitt fädernesland. Redan i den ålder, då min framtida lycka borde vara grundad; vet jag ju om morgonen ej, hvar jag til middagen skall finna mit bröd, — Himmelska Fader! detta veta Sparfvarne. Är jag ä med köld, kanske med föragt ansedd af Thron garen? Gå i Cancelliet? och det fordras 1000 plåtar til en lönlös Copist sysla. Hvar finnes en mig anständig plats, utan accord? Blifva Scholmästare til äfventyrs i en kyrk Schola? — Kyrie Eleison! — Intet medium fins här för mig emellan, af elände förgås och resa. Den Ädelmodige Zibet är för mig icke mer. Sjelf störtad a Baron Armfeldt, är han förtviflad; och nödsom Minister resa til Hamburg. hvaröfver an skjär tändren, — — Nej, nej. I Saxen vet jag utvägar; och heldre dräng på utländsk botten än af Landsmän trampas och tigga. — Gulomlige Harmonie! Du herrskar i hela Naturen; hvi icke bland mäniskor? — Tre hundra Rd. kunna ju af två och en half million mäniskor förvärfvas; och mer behöfver je icke til min lycka; om jag annars är född, att njuta henne; om hon för mig finnes, då jag är så vida skild från Fru Lestral och Finland. O, I evigt lyckliga Änglar! skulle jag ej de dagar jag vore er täfla med Eder uti sällhet! Ja, jag skulle under en stor Ek uppslå mig et tjäll, heligare för mit hierta. än fordom Tha por berg var för den älskade Lärjungen. I trädet ville jag inskrifva mit namn, och: Souvenez Vous de moi. Törhända, då Herrskapet efter flere år promenerade Eken förbi at ögat kastades dit; och De vända om, ochsatte Sig inder trädet, läste mit namn, och omfamnande hvarannan skänkte mit minne en suck. — —— Jag blir utom mig — Hvarföre äro ej redan nina arbeten tryckta, sålda? Hvarföre är jag j redan i Finland. —— men Skilnad ! Afgrunds sänsla för mit hierta! Herr Majoren följer mig et stycke på vägen; vi måste taga afsked; gråande vänder jag mig om: — Der står Hennes Nåd på en kulle, och med sin hvita näsduk tilviftar mig det sista, grufveliga: Farväl! — —— nen, jag blir för mycket upprörd — — Välsigiplser strömme öfver Herr Majoren och Dess as! Ödmjukast Lid ner.