Aftonbladet – 15 november 1872, sida 2

jag fått veta hvad jag bör taga mig till. I öfverensstämmelse med detta visa beslut höll sig Grogram nästa dag, från solens uppgång till dess nedgång, troget på sit rum, sysselsättande sig förnämligast med at hvissla gamla, välbekanta melodier och at titta ut igenom fönstret. Detta sistnämnde tidsfördrif kunde likväl ej skänka honon synnerligt intresse, då hans vindskammar läg för högt upp, för att han skulle kunna se ned på gatan; nu inskränkte sig utsigter till ett temligt enformigt panorama öfve skorstenar och tak samt ett och annat kyrk torn. Han umgicks först med en plan at formera bekantskap med sina grannar uppt på vinden; men vid närmare betänkande öf vergaf han äter denna id6 såsom farlig och möjligen ledande till ett ingalunda godt re sultat. Klockan omkring två på middagen tänkt han under ett anfall af desperation att gi ned för trappan och prata en stund med vär den, men han förkastade åter denna plan ty måhända skulle skräddaren återkomm: till ämnet angående främlingen, hvars spe jande blickar på motsatta sidan af gatan har iakttagit; hvem visste om han ej skulle hålls ett litet förhör med sin hyresgäst, om hu ruvida någon person kunde ega anledning att regelbundet spionera på dennes förehaf vande. Detta gjorde att han verkligen stan nade inne hela den dagen och äfven de båda nästföljande. : Det var en hård pröfning för en man som Grogram, van vid att nästan ständigt vistas i friska luften och under kroppsrörelse, at! sitta inspärrad i ett litet rum, utan möjlig het till sysselsättning. Väl skickade har husets springpojke att köpa en tidning; vä försökte han roa sig med att stafva igenom den; men han var så upptagen af tankar