Aftonbladet – 14 november 1872, sida 2

många andra moderna fördrag, väl hastigt ;rlorat all praktisk vigt, men dock har sin istoriska betydelse qvar, såsom ett ojäfigt vitne. I denna traktat förband sig 1 de förenade rikenas konung att ej till Vyssland afstå någon del af sina länder ler rätt till fiske eller bete. Ej mindre li ydligt talade en påföljande cirkulär-not från vensk-norska kabinettet. Det är af nöden tt hafva i minne detta obestridliga förhålande, att den ryska gränsspärrningen 1852 l. ar en hämndoch tvångsåtgärd med anled-j ing af misslyckade utvidgningsplaner. Vi åga nemligen antaga, att dessa motiv ej ängre äro gällande i 8:t Petersburg, och tt det derför är tänkbart, att gränsspärringens upphäfvande skulle kunna på diploratisk väg genomdrifvas. Ty, hvilka voro kälen för de ryska planerna till utvidgning å den skandinaviska halföns bekostnad, wvaraf kom denna begärelse efter norska inmarken? Dessa skäl kunna sammanfattas i tre hufrudpunkter, hvilka utgöra lika många, då allänt rådande, men numera med all önskvärd ydlighet belysta och vederlagda villfarelser. Först och främst har det varit en tro i Ryssland, att detta land drog det kortaste strået och led orätt vid den delning mellan Norge och Ryssland af de s. k. felles listrikten, som egde rum genom konventionen i Petersburg af 14 (2) Maj 1826. Detta område, som Norges och Rysslands undersåter af gammalt med lika rätt begagnat, sträckte sig från östra stranden af Bugöfjord (en pä Varanger-fjordens sydkant inskärande vik) österut till midten af Fiskerön (49—50? ö. 1). Enligt konventionens ord skred man nu, efter att å båda sidor utsedde kommissarier på stället undersökt förhållandet och upprättat en topografisk karta öfver det gemensamma distriktet till en på ömsesidiga fördelar grundad delning af detta område, för att förekomma de tvistigheter, som möjligen skulle kunna uppstå genom den gemensamma hbesittningsrätten. Om Ryssland härvid blifvit förfördeladt, vore det onekligen ett märkvärdigt undantag, men det är nog icke så illa, såsom man kan sluta redan af den envishet, hvarmed ryske kommissarien Galjamin genomdref en högst oregelbunden inskärning i den norska gränsen, på det att Boris Glebs s. k. kloster med en verst mark i omkrets skulle bevaras ät Ryssland, ehuru från norsk sida erbjöds att flytta det eländiga kapellet. Icke heller har man skäl att befara, att vid den slutliga uppgörelsen envoyen Palmstjerna skulle underfundigt öfverlistat utrikei-statssekreteraren Nesselrode. I sjelfva verket visar den af bäda parternas kommissarier upprättade kartan, att af kuststräckan, 90 till 100 verst lång, blott något öfver en tredjedel tillföll Norge, medan det inre af landet, som innehåller vigtiga furuskogar och renlaf marker, till större delen blef ryskt. Ehuru frågan är mycket enkel, ha ryska författare beskyllt sitt lands kommissarie att ha tagit mutor af norrmännen, 20 räfskinn och 2000 specier, och förklarat för en oundviklig skyldighet att fråntaga Norge, hvad det orättmätigt sig tillvällat. Denna skengrund för de ryska inkräktningsplanerna behöfver för öfrigt minst gendrifvas, ty den faller af sig sjelf bort i och med de tvenne andra, som visserligen ej ha större realitet, än den förra, men hvilka åtminstone varit fullt och fast trodda, ej blott af en och annan i geografien okunnig rysk författare, utan antagligen också af de ryska statsmännen och för öfrigt på god tro antagna af hela Europa. Tnatill senaste tider har nemligen den villfarelsen varit allmänt herrskande, att Ryssland på sin Ishafskust hvarken skulle ega ett sådant fiske eller sådana hamnar, som Norge har i sitt Finmarken. Men detta misstag är numera, just af Rysslands egna forskare så fullständigt motbevisadt, att man väl må vara berättigad till den förhoppningen, att de ryska statsmännen, om tjenlig förevändning och reträttbrygga erbjuder sig, skulle finnas böjda att öfvergifva den forna Finmarks-politiken. Ty säkerligen är dock ej Rysslands omättliga utvidgningsbegär en lust till eröfring blott för eröfringens skull, utan riktadt på vigtiga, ej annorlunda åtkomliga ändamål. Om nu dessa kunna nås ändå, så torde i S:t Petersburg hädanefter som hittills förståndspolitiken förblifva herre öfver känslopolitikens begär,, Härom i en följande uppsats. PESTEN ACT. afananda 7nEb dan Fact Tinlande etn