Aftonbladet – 11 november 1872, sida 2

hade varit skyldig att visa en person, hvil ken af en eller annan orsak är gäst i mitt hus. Var god ursäkta mig och fortfar i hvad ni ville säga mig. Ingenting att ursäkta, sir, sade mi Pentweazle; sådana händelser äro, som jag tror, alls inte sällsynta med den olönade domarekåren, — en institution, som är en af de mörkaste fläckar på vårt samhälls skick. En domare, med sina tio eller tolfhundra pund i lön, håller sin tunga i styr, emedan han vet att hans dagliga bröd beror deraf, då deremot en fredsdomare... men det sta egentligen hit, Hvad jag har att hör iu ina 7 ee vitranden arigående mrs bevisa, är att ma. . i ellanden inga Bradstocks forna lefnadsiwa... ne lunda äro utan vigt vid den angifvelse jag nu ämnar göra. Jag skall nu framställa den i så korta ordalag som möjligt. Ja, haf den godheten, sir, inföll mr Womersley; ni har redan uppehållit mig någon tid. 8Se der, ja! En aflönad domare får sitta träget på sin plats från klockan tio förmid dagen, tills anklagelse och vitnesmål äro hörda, då deremot en fredsdomare... men stor sakl Jag upprepar ännu en gång, sir: vill ni snart låta mig höra hvad ni har att anföra ? Det vill jag, sade Niklas Pentweazle. Er portvakterska har, sedan hon kom i tjenst hos er, lagt sig till och innehar i denna stund en stulen summa i guld af ofant ligt högt värde. Huru? Mrs Bradstock!s utropade mr Wo mersley. Bah! Det är rakt omöjligt! Men om jag nu kan bevisa det? inföl den förre. Om ni också det gjorde, så skulle jag inte tro er, sade mr Womersley, som åtej var på väg att låta vreden beherrska sig,