Aftonbladet – 8 november 1872, sida 3

grosshandlare, en hr Lindberg, f. d, posges sionat, och två hrr Wensioe från Stockholm. Att säga det sinnesstämningen bland oss var lifvad, vore kanske något vågadt; men visst är att vi alla den första dagen höll modet uppe; och när gvällen kom, guperade vi i en katolsk kyrka, der mat utdelades gratis, och funno nattherberge i ett annat. ett lutherskt, tempel icke långt derifrån. — Men sedan vi påföljande dag gått till vårt arbete igen, gjorde jag snart en sorglig upptäckt, som närmast blef orsak till att jag rymde fältet. Förhållandet var som följer: på den stora olycksdagen skadades mina fötter så illa, att jag slutligen nöd gades draga af mig stöflarne och springa i strumpsockorna tiil dess en barmhertig menniska i ersättning skänkte mig ett par guttaperkagaloscher, hvilka dock icke kunde motstå den från stenarne utgående värmen, som blef allt betänkligare ju längre ned vi kommo, bättre än så, att sulorna i ordets bemärkelse började rinna bort och blifva till intet. Hvem kan undra på att jag, under så beskaffade omständigheter, intogs af en innerlig önskan att komma till en plats, der gator och tomtplatser voro lagom varma för min fotbeklädnad?... Det lyckades mig också att på hr Fredr. Nelsons kontor erhålla en jernvägsbiljett, gällande för 300 mils färd. Jag satte mig i, och så bar det af i flygande fäng till staden S:t Louis i Missouri, der jag sammanträffade med en annan flykting, den från 1848 välbekante hr Marcus Thrane, han som blef lönad med 6 eller 8 års arbetsfängelse — jag minnes ej rätt hvilketdera — för det han, då en ung student, försökte att organisera arbetareföreningar på olika platser i de gkandinaviska länderna, och hvilken under de senare åren i Amerika utgifvit Dagslyset, ett filosofisktreligiögt blad på norska språket, I likhet med undertecknad såg herr Thrane sig för tillfället försatt i en ganska brydsam belägenhet, och vi visste intet bättre råd än att, för att den stundande natten få tak öfver hufvudet, taga vår tillflygt till en i den staden för Chicago sufferers nedsatt tysk nödhjelpskomit6, tack vare hvars rekommendation vi i ett etort tyskt hotell erhöllo icke blott ett rum med två fint bäddade sängar, utan dertill ewt godt mäl mat, jemte en vänlig försäkran af den deltagande värden, att vi kunde påräkna plats i hans hus och vid hans bord så länge vi önskade och behöfde det. Varen fullkomligt lugna, sågom voren I i edert eget hem, tröstade han oss väl tio gånger. Tackar förbindligast, gade hr Thrane på tyska språket, hvilket han är follkomligt mäktig, men jag anger mig böra sanvingsenligt upplysa om att vi, om än kan så tyckas, inte tillhöra eder natioa, utan skandinavernas. Gör ingenting till saken, försäkrade vår värd, voren I så fransmän, skulle jag dock gjort eder samma anbud. Då jag nästa morgon temligen sent öppnade ögonen, hade min vän i olyckan redan begifvit sig ut, och ända tills det var långt lidet på eftermiddagen hade jag förgäfves väntat hans återkomst. Hvar har du hållit hus hela tiden? frågade jag då han ändtiigen inträdde. Ute i affärer, svarade min vän lakoniskt och med det värdiga lugn, gom aldrig öfverger en gann filosof. Han omtalade sedan, att han med ledning af en annons infunnit sig i en bokhandel och anmält sig såsom villig att kolportera en nyligen utkommen bok med titel: The great fire in Chicago; hade hela dagen sprungit omkring med sin vara, men kunnat förtjena endast 20 cents på affären. Lyckas kanske bättre i morgon, trösta de hän sig( -Får lemna ingenting oförsökt — duger inte att ligga andra till last mer och längre än vödigt är. Så talade och handlade gråbårsmannen, tänkaren med de stora kunskaperna, den vidtomfåttade verldsåskådningen och de många beundrande vännerna, hvilka gerna skulle skyndat honom till hjelp, om han velat anmoda dem derom. Några dagar derefter blef han genom bref från en af sina söner erbjuden ett bem tills vidare i dennes hus, och nästan samtidigt lermed anträdde jag färden till NeWorleans, sedan en sig der uppehållande god vän skickat mig respengar. Af den oförgätlige 1yska hotellvärden utrustades vi båda vid at resan med en ypperlig matsäck och hvar sin butelj vin, När ändan är god, är ju alltiog godt. TERPASSLETSEPSEEISSN