Aftonbladet – 8 november 1872, sida 2

Med oss, rättade Grogram. Må göra — med oss. I detta fall skall jag fordra halfparten af rofvet och det få vi två sedan dela, som vår första öfverenskommelse var. Men föreställ er att de inte låta skrämma sig ? Ja, i den händelsen ämnar jag försvinna och ingen skall någonsin mera höra talas om mig i vestra delen at Eogland. Då ingen angifvare längre finns, blir naturligtvis mrs Bradstock ånyo satt på fri fot; hon och hennes vänner skola sedan, som det står i sagorna, kunna lefva lyckliga i alla sina dagar. Och hvad skall det bli af mig? Skall jag också försvinna?fortfor Grogram. Jag vet ej rätt ännu, sade Pentweazle. Derom har jag ej kunnat fatta något beslut, Det troliga blir att ni och jag, för säkerhets skull, få tillbringa alla våra åter stående dagar tillsammans, och detta är ett öde, alltför fasligt, för att jag förmår tänka derpå. När vill ni att jag skall resa till Lon don ? frågade Grogram. I morgon, sade den förre. Ju snarare jag griper verket an desto bättre, och jag kan ej taga ett enda steg, förrän ni är borta. Jag skall anslå åt er att lefva af — låt mig se — femton shillings i veckan. Femton i veckan! sade Grogram, käre herre, var inte för obillig mot mig! Obillig! skrek den lille mannen. Skulle ej femton shillings i veckan vara nog åt er? Ni skulle kanske behaga tjugufem pund? Inbillar ni er att jag ämnar bestå er medel att fråssa i öfverflöd, medan jag här får släpa och umbära? Då jag tänker på de summor ni redan kostat mig, blir jag nästan ursinnig. Nej, en gång för alla: femton i veckan består jag er och ej ett öre vidare. Grogram teg, men då han om qvällen satt på sin sängkant uppe i vindsrummet, skakade han med dyster min på hufvudet. (Forts.)