Aftonbladet – 8 november 1872, sida 2

Mrs Bradstocks andel skulle varit tillräckligt stor för att hon kunde sätta näsan i vädret och vilja ge gossen en fin uppfostran, medan hennes kamrat — jag menar han som gräfde upp kistan — tog andra hälften. Nå, än sedan ? Jo, jag menar att i fall de inte ännu lyckats göra sig af med guldstänger och juveler och ej heller låtit dem ligga qvar vid telegrafstolpen — hvilket vi veta att de ej gjort — så måste skatten finnas någonstädes här i närheten — troligtvis är den gömd vid mrs Bradstocks bostad. NA, om det också förhöll sig sålunda, sade mr Pentweazle, hvad har ni att föreslå? Att knäppa en ruta oeh helsa på hos henne, svarade Grogram lakoniskt. Hvilket rent ut sagdt betyder...? Att göra inbrott och leta reda på godset, som i alla fall hör oss till, sade Grogram. Bah! Komplett oförnuft! genmälde mr Pentweazle. Har jag inte försöktinprägla hos er att denna qvinna blott är att betrakta som en underordnad person. i detta ärende — såsom den hvilken gifvit underrättelse om hvarest skatten funnits dold. Hon måste utan tvifvel varit biträdd af någon tredje person — troligen någon af en lägre samhällsklass, hvilken gifvit sina råd och nu söker den bästa utväg för att realisera guldet och juvelerna. Den metod jag ämnar följa är ganska enkel; ja, så pass, att äfven ni bör vara i stånd till att begripa densamma. Så snart ni är borta — och jag kan skicka af er under förevändning att alla förberedande telegrafarbeten äro slutade och att ni fått nödiga instruktionen att ensam komma tillbaka efter nägon tid, för att utföra arbetet — går jag upp till mr Womersley, som lär vara ortens fredsdomare, och anger Martha Bradstock såsom varande delaktig i den stora guldstölden. Hvad! ämnar ni taga upp det målet ånyo?3