Aftonbladet – 6 november 1872, sida 2

TOCKHOLM den 6 November k Öfver de underhandlingar, som förts melmn Danmark och Preussen rörande verktällandet af artikeln 5 i Pragfreden, medelar tidningen Dännevirke följande öfyersigt: Den 7 Maj 1867, just samma dag som ondönkonferensen om den Luxembourgska rågan öppnades, fann den preussiska rege ingen sig föranlåten att genom sitt sändeud i Kjöbenhayn, hr von Heydebrand und er Losa, officielt meddela det danska kabiettet, att omkring nio månader förut melan Preussen och Österrike ett fördrag af lutits, hvars femte artikel angick Slesvigs orra distrikter, samt att förklara sig vilig att inleda underhandlingar om dess verk tällande, med vilkor att Danmark gålfve illräckliga garantier till skydd för de i dessa istrikt bosatta tyskarne. I detta afseende änvisades till ett tal, som dåvarande grefve 3ismarck hade hållit sju veckor förut, dena 8 Mars, och hvari han mot Kryger hade örklarat, att i Pragfreden endast var fråga m de norra distrikternå; att Preussen alrig skulle utsätta sig för eventualrteten att unna bli nödsåkadt att åter eröfra de stra: egiska positionerna Als och Dybböl; och utt det i händelse af ett afstående vore nödrändigt att begära helt andra och långt craftigare garantier för de tyska invånarne de ifråga varande distrikterna än dem, kom förut blott mycket ofullkomligt hade skyddat tyskarne i Slesvig. Tidpunkten då och sättet hvarpå detta meddelande skedde samt hänvisningen till Bismarcks tal den 18 Mars voro just icke egnade att från dansk sida väcka stora förhoppningar om en lycklig utgång eller att undanrödja tviflet om Preussens allvarligt menade uppsåt att åstadkomma en lösning. Emellertid gick det af den danska regeringen den 11 Måj afgifna svaret ut på, att man med glädje skulle samtycka till en underhandling om verkställandet af art. 5,och en önskan tilllades blott om att erhälla kännedom om de antydda vilkoren i ett bestämdt formuleradt skick, på det att man skulle kunna bedöma, om det läte sig göral att gå in på dem. Ingenting var heller i sjelfva verket naturligare och ändamålsenligare, än att den preuszsiska regeringen, som hade initiatvet i saken, och som först hade framställt den för Pragfreden alldeles främmande tanken på garautieör, sjelf åtoge sig att utveckla, hvilken beskaffenhet och karakter dylika garåntier borde ega. Danmark gick ju ut från den ståndpunkten, att garantier hvarken voro förutsatta i fördraget eller i sjelfva verket påbjadna af förhällandena; och det kunde derför icke åtaga sig uppgiften ätt specificera motståndarens anspråk. j Den preussiske ministern fann sig icke föranlåten att afgliva den begärda förklaringen, och i en not af den 23 Maj vidblef han, att det var Danmarks sak att yttra sig, hvilka garantier det kunde och ville gifva. Den danska regeringen hade således ingen annan utväg än att i sin svarsnot (den 1 Juni?) afgilva den förklaringen, att man icke ansåge andra garantier nödvändiga än dem, som Voro stipulerade i de redan gällande traktaterna, särskildt äfven i Wienfreden den 30 Okt. 1864; och huru tillräckliga och lämpliga dessa vore, visade sig af det faktum, att de i Danmark, särskildt i de: förut till Slesvig hörande, genom Wienfreden i konungariket införlifvade distrikten bosatte tyskarne voro mycket belåtne med sin ställning och behandling; längre gående garantier vore ett betänkligt ingrepp i statens sjelfständighet och konungens suveränitet och kunde lätteligen gifva anledning till fråmtida tvister af obehågligaste beskaffenhet. Denna hänvisning till redan gällande traktater tycktes emellertid icke tillfredsställa den preussiska regeringen, och hon utvecklade detta närmare i en not af den 18 Juni (offentliggjord i Aegidis och Clauholds Staatsarchiv). Tyaka menigheten i Nordslesvig kunde, hette det i denna not, icke utan författningsenliga garantier läggas under en regering, som med bästa vilja att visa rätt och billighet mot sina tyska undersåter dock framför ällt skulle Vara nödsakad att fästa afseende vid en dansk folkrepresentationsförfattningsenliga yttranden. Danmark måste följaktligen gifva särskilda garantier, emedan det för bevarande af ett vänskapligt förhållande mellan Tyskland och Danmark vore rådligast att icke nedllägga ett frö till tvister, hvilka i framtiden kunde störa fredef, Noten slätäde med frågan, om den danska regeringen ansåg sig vara i stånd att vidtaga sådana mått och steg, som gåfve en: bestämd borgen, att de tyskar, som bodde hvar för sig eller i menigheter i de distrikt, som kunde komma att afstås, skulle komma i åtnjutande af be: skydd och säkerhet i afseende på sina na tionella egenheter, och af hvad beskaffenhet i industrielt, lokalt och kommunalt afseende dessa garafitier kunde vara, Den 20 Juli framlemnade detdanska sän debudet i Berlin avaret. Den danska rege ringen upprepade, att hon icke förmådde inse, huru det kunde vara fråga om kommunala garantier, då det norr om nationali tetsgränsen i Slesvig knappt fanns en enda kommun, i hvilken icke flertalet skulle rö sta för en återförening med Danmark. On individuella garantier var det öfverflödig! att tala i ett land, der tryckfrihet, religions frihet och associationsfrihet genom grundia gen voro tillförsäkrade statens alla under såter. Den preussiska regeringen hade sjell anmärkt, och detta med fullt fog, att mar framför allt borde undvika att nedlägga et oo Få 0 fu kt a hy TT RV nm mm OR oc FR Då ——L ——