Aftonbladet – 4 november 1872, sida 2

ORÄTTFANGET GODS. Roman i två delar af EDMUND YATES). Det tycktes vara honom ett slags lindring att få uttala sina känslor i ord, ty han började åter: Jag lär väl få umgälla detta! Bevare mig, huru han skall fara ut emot mig, då han får höra hura det gått! Jag har aldrig qvick fattningsgåfva, men inte annat jag kan begripa, så har det bara gått baklänges med allting som han har befallt mig act göra. Bort härifrån! sa hon. Ni är en förrymd fånge, sa hon, och får jag någonsin se er mera här i grannskapet, så anger jag er för polisen! Så sa hon och bort ämnar jag också fara, det är ganska säkert! Den der lille mannen må göra hur han behagar; han är trygg, han, och kan skrapa åt sig några slantar på ett eller arnat sätt. Han har inte snaran om halsen, som jag; det är stor skilnad mellan att hälla i skaftet på halstret eller stekas på det! Han tycker sig kunna hålla mig, liksom positivspelaren häller sin apa bunden erck låter henne hoppa, då han drar på snöret! Jag är trött härvid; ja, det är jag! Motar han mig med käppen, så visar jag honom tänderna! Under denna monolog hade Grogram tillryggalagt fälten mellan sig och stationen, och snart befann han sig inne på kontoret, der mr Pentweazle satt uppe på en hög stol och balanserade sin lilla lekamen, under 4) Se A B. MM 218—216, 218, 219 222—259 231—233, 235, 236—256