Aftonbladet – 4 november 1872, sida 2

Re — lefver öfver sina tillgångar, så bjud till att minnas hvad man sagt och skrif för säkerhet skull upp namnen på ställen och personer. Men framför allt: tig sjelf. Ni har stundom förundransvärda anfall af tystlåtenhet; låt se att ett sådant nu inträffar. Med en nick vände mr Pentweazle sig om och gick samt begaf sig med bantåget till nämnde ort i sällskap med bokhållaren, som troligtvis ej fann honom vara så treflig reskamrat som den föregående dagen. Han antog ej tillbudet att medfölja tåget till gångstigen tvärs öfver fälten, utan steg af vid stationen och gick till fots ett stycke framåt jernvägen samt vek af direkte till Polwarth House. Han betraktade redskapsboden, men kunde ej komma in, ty dörren var stängd med ett hänglås. Emellertid tittade han nyfiket derpå och gjorde sina beräkningar angående afståndet deremellan och telegrafstolpen samt tänkte på huru lång stund en man kunde behöft för att gå den vägen. Han såg i sin fantasi så tydligt den scen som han beskrifvit för Grogram — huru Wakefield försett sig med en af mr Womersleys spadar och på mrs Bradstocks uppmaning gått för att uppgräfva skatten. Efter några minuter gick han vidare och kom så till södra portvaktarstugan. Ingen syntes till; mr Pentweazle lyfte haken af den lilla trädgårdsgrinden, tillslöt denna ordentligt efter sig och gick fram till förstugutrappan. Han fann hvarken portklapp eller ringklocka och sedan han stått der en liten stund, knackade han på med sin käppknapp. (Forts.)