Aftonbladet – 4 november 1872, sida 2

Men säg mig — hvad kunde jag göra? Hur skulle jag kunna ana att hon kände igen mig? Hur kunde jag veta att hon var så snarsticken af sig? Att hon skulle rycka barnet till sig och befalla det att inte komma mig för nära — liksom jag hade haft någon pestsmitta med mig. Gjorde hon detta? Jaha, det gjorde hon, fortfor Grogram; och rätt obehaglig uppsyn hade pojken, sä vidt jag kunde se. Han var så lik Georg, stackare, då han ville locka mig till något skälmstycke. Huru länge var ni inne i hennes hem? Fick ni tillfälle att se er omkring något? Säg der trefligt och väl försedt ut? Jag var derinne, som det kunde förefalla mig, omkring två minuter, sade Grogram, och hela huset tycktes mig vara alldeles ogement trefligt — just sådant som jag gerna skulle vilja ha ett för egen räkning och en styfver dessutom då och då till öl och tobak. Hon tog sig en hög ton och var mäkta förnäm, säger ni? Vänta bara! Jag tänker vi kunna nog qväsa högmodet, sade mr Pentweazle med en vild blick. Portvakterska, beundrad af alla unge män och enligt byfolkets utsago trädgårdsmästarens utkorade!... Åh bevars, min fina dam, ni tänker gifva er son en uppfostran som tillkommer herremän! Vi få väl se, vi kunna kanske öppna ögonen på edra såta vänner! — Förrymd fånge, var det så? — Hur var det med rymmaren som satte lifvet till, då han stod efter en annans lif? Morrar hon, så kan också jag morra!... Visar hon tänderna, sä kan jag göra så med. Hotarhon att rusa på mig, sä är jag god till detsamma, och om jag gör det — så må hon akta sig!