Aftonbladet – 2 november 1872, sida 2

turligtvis kunde hon inte göra det; men hon kunde deremot ha en medbrottsling. Hvem kan han vara? Då man har ett par så långa öron som ni, min kära Grogram, så borde man väl höra bättre hvad som talas omkring er. inföll Pentweazle och betraktade honom med märkbar missaktning. -Hörde ni då ej att de talade om en person vid namn Wakefield. som ansågs vara betagen i den unga enkan? Han är trädgårdsmästare, följaktligen väl hemma i att gräfva och bar alla trädgårds. redskap förvarade i en bygnad straxt bred vid der bov bor. Ser man inte alldeles xlart nu hela sakens sammanhang? Georg Bradstock berättar för sin hustru hvar gul det ligger; han blir dödad; bon bosätter sig här i trakten, just i afsigt att befinna sig i omedelbart grannskap deraf. En ung man som lämpar sig väl för att hjelpa henne. gnar henne sin uppmärksamhet — Men hon vill honom ju ingenting, sade de, inföll Grogram. Ni tok, det är bara hyckleri, kan ni väl begripa. Afbryt mig nu inte: En ung man, en af trädgärdsmästarne vid herrgärden. fattar tycke för henne; hon ger honom för troende af hvar pengarna finnas. Han går dit, börjar gräfva — under en, tvä, tre da gar, tar upp kistan, bryter sönder sin spade och lemnar det afbrutna handtaget qvar nere i jorden. Detta synes mig lika klart som solsken en middagsstund. Ja, det är ganska klart nu, sade Gro gram. Jag börjar tydligt se det. Nå, då måste det sannerligen vara ski nande klart, sade Niklas Pentweazle. Mer nu kommer en verkligt kinkig fråga: Hva ha vi allraförst att göra? Inte tjenar det till något att ni ser på mej, sade Grogram.. Jag kan inte ge nå