Aftonbladet – 1 november 1872, sida 2

De lagstiftande församlingar, hvilka kommo efter statskuppen 1851, voro lika uppriktigt imperialistiska som de föregående församlingarna varit parlamentariska, om icke republikanska. Vid alla funderingar om Frankrikes politik är omkretsen mycket knapp. Intet annat land företer samma svårigheter för den som vill blicka in i framtiden. Allt hvad vi med grundade skäl kunna påstå är, att det republikanska partiet, såsom oppositionelt mot heladet monarkiska partiet, befinner sig i en period af tillväxt. Gambettas sinnebild skulle med skäl kunna vara nymånen, enär han representerar en opinion, som alltjemnt växer. Han har visserligen icke i församlingen vunnit mycket hvad numrären an: går och han befinner sig fortfarande i spetsen för en minoritet. Betydelsen af dessa val ligger icke helleri den kontingent, hvarmed de öka venstern, utan i deras egenskap af en maktdemonstration som ger en vink om ansenliga reserver, hvarför också en re publikansk församling skulle blifva resultatet, om man ännu en gång vädjade till landet. Detta är en slutföljd, hvilken skall imponera på de deputerade och utöfva en tryckning på deras vota. Gambetta har så till vida skördat frukterna af den djerfva politik, hvilken förmådde honom att resa omkring i provinserna och hålla tal. I strid mot hvad man väntade har hans våldsamma vältalighet icke utfallit till nackdel för honom sjelf, ty dagen efter talen i Grenoble och Savojen har han i sjelfva verket segrande fört sitt banr genom sex departement. Thiers ställning som den förste har emellertid icke härigenom tagit någon skada. Han har onekligen förklarat sig för en republik, hvilken betecknas som konservativ, men detta är blött ett öfverenskommet, förmilärande uttryck för att dölja ett radikalt faktum; och de nyvalda deputerade äro varma anbängare af den antagna styrelseformen. Thiers makt har i sjelfva verket derigenom vunnit i styrka; ty trots grefvens af Chambord bref kan icke det bestämda uttrycket af den republikanska opinionen förfela att göra äfven legitimisterne böjligare och göra majoriteten i alla dess nyanser mindre uppstudsig emot presidenten. Enär valen antyda, att en stark aversion finnes mot monarkien, kan man antaga att de monarkiska fraktionerna skola understödja Thiers i den tron, att han ensam står mellan dem och Gambettas fullständiga triumf. Nationälförsamlingen skall snart sammanträda i det medvetandet att hon icke längre får representera landet, Under sådana förhållanden skall det blifva de gamla partiernas sträfvande att genomföra den politik, som de anse förmånligast för sina intressen. I första rummet skola de söka hålla stånd mot alla förslag om kammarens upplösning. Dernäst skola de understödja Thiers, utan att göra honom absolutoberoende genom att utsträcka varaktigheten af hans välde ända till hans dödsdag. Han behöfver verkligen också icke utnämnas till president förlifstiden, enär han redan ådagalagt hur skickligt han kan tygla alla partier. Han vet äfven hvilken stark motvilja, som förefinnes mot kreerandet af en permanent exekutiv chef; och vi tro till och med, att han skulle känna sig mindre säker, om församlingen gåfve honom denna värdighet. Men dylika skäl äro icke tillämpliga på valet af en vicepresident, i hvars händer makten kunde koncentreras, då Thiers bana slutar, Vanlig försigtighet tyckes diktera en dylik åtgärd, afsedd att förekomma farorna af ett interregnum. Sannolikt skulle ingen nation på jorden med undantag af Frankrike så länge kunnat uthärda ångesten, icke af en tvifvelaktig succesion, utan af bristen på hvarje efterföljare. Om Thiers doge i nästa vecka, skulle endast nationalförsamlingen och ar mön stå mellan Frankrike och ett nytt inbördes krig. Den som står närmast makten är Grevy, nationalförsamlingens president, hvilken 1871 valdes af nära nog samtlige deputerade till denna post. Hans myndighet sträcker sig dock icke utom nationalförsamlingen, och om han, i händelse af nödfall, öfvertoge den verkställande makten, vore det en usurpation. Som det republikanska elementet röjer tecken att blifva af stor numerisk styrka, skall derför sannolikt majoriteten sjelf försöka att utse Thiers efterträdare och icke lemna framtiden öppen för tillfälligheterna. Frågan om utseendet af en vice-president blir derför troligen medel punkten för den politiska verksamheten. I ett sådant land som Frankrike, der äregirigheten florerar så starkt, skall det icke blifva någon brist på kandidater; men hvem kan väl förutse hvilken som skall blifva segervinnare? Grevy har ett anseende och en erfarenhet, hvilka säkert skola: sätta hans namn på listan, Hertigen af Aumale skulle kunna blifva vald, om han icke vore prins af blodet och nära slägting till tvenne pre tendenter. Rouher, som är en stor förmåga. disqvalificeras genom sin imperialism, Ju stitieministern Dufaure har haft -en lång offentlig tjenstemanmabana, men han har al drig innehaft någon dominerande : ställning utom i egenskap af advokat. General Chanzy har, såsom det anstår en vis man, åter bör jat egna sig åt sitt yrke och visar mindre böjelse, än han för någon tid sedan gjorde, att ikläda sig pligter, för hvilka han icke blifvit uppfostrad. Svårigheten af valet ökas genom möjligheten att venstern skall upp bjuda all sin förmåga att förbindra hvarje val. Frankrike står derföre vid början af en halfkonstitutionel strid, hvilken kan leda til oförutsedda resultat. Vid opinionens när varande skaplynne synes det ickesannolikt att man skall försöka mera djupgående or ganiska förändringar. Hvarje allvarsam lunnnadt fönglan att hilda an äfra kammare