Aftonbladet – 31 oktober 1872, sida 3

hapligt, de skulle, då detta ännu 1åg i deras förmåga, rätta det och icke hänvisa den af misstaget lidande att söka tillåtelse för dem hos principalen att verkställa den erforderliga rättelsen, hvilken endast kunde ske genom omvägning. Genom sin underlåtenhet i detta hänseende hafva Gotschalk och Fredriksson gifvit vid handen, att rinsipalen hvarken varit så alldeles främmande ör eller så förgrymmad öfver dylika misstag, som man velat göra troligt genom de ofta upprepade, kanske något för ofta för att vara fullt trovärdiga, tillsägelser till alla, atticke nyttja de tyska vigterna vid invägning eller att blanda dem med de svenska. BSådana tillsägelser ha synts mig temligen öfverflödiga, då de tyska vigterna ju förvarades på ett särskilt ställe, begagnades för särskilt ändamål, dertill de svenska icke samtidigt användes. och till utseendet jemväl äro olika, samt då dertill hr Schloss ju aldrig skall haft något exempel på missbruk af de tyska vigterna eller någon dylik sammanblandning med de svenska; hvaremot om hr Schloss varit så öfvertygad om lättheten af en förvexling och ett misstag, somm dessa hans tillsägelser, om de verkligen så ofta gifvits, skulle bevisa, det synes mig oförsvarligt eller åtminstone med Schloss visade samvetsgranhet oförenligt, att icke gå i författning om ett sådant noggrannare förvarande af de tyska vigterna, som nu, efter det detta åtal skett, lärer ega rum. Jag finner det således vid ofvanberörde förhållande alldeles oantagligt, att Fredriksson och Gottschalks brottsliga förfarande vid invägningen af Hanssons lump skett annat än uppsåtligt, äfvensom att hr Schloss. som af en sådan oriktig invägning ensamt skördade fördelen, var i okunnighet om att missbruk vid invägningen medelst Pegagnande af tyska vigter i hans magasin skett och skedde. Den svårighet, som efter hvad vitnet Johansson äfven intygat, för funnits att erhålla rättelse i felaktiga vägningar, i det de vägande oaktadt gjord anmärkning påstått att vigten varit riktig, antyda jemväl — då man besinnar huru ofta de vägande genom Schloss varningar gjorts Nppmärksaunnma på möjligheten af misstag och att försöket att försvara den oriktiga vägningen sålunda icke kunnat hafva sin grund i öfvertygelsen att intet fel kunnat ske — att felvägningen skett afsigtligt. Den af vitnet Granlund under rättegången, för Schloss räkning, ehurn icke bevisligen på hans begäran, atbetalda ersättning till lumphandlaren Israölssom, angifver äfven.j om än icke att Schloss vetat att det skett Israölsson orätt i lumpvägning, likväl att Granlund varit af den åsigt, att Schloss afvetat att oriktig vägning i hans magasiner skett. då det icke är sannolikt att Granlund eljest skulle våga på sådant sätt disponera öfver sin principals medel. Slutligen har hr Schloss sjelf under rättegången bidragit att styrka mig i denna åsigt, att han var medveten om de orätta vägningarne i hans magasiner. Hr Schloss har nemligen, ehuru han genom sina många tillsägelser och varningar mot misstag, visat sig vara af den öfvertygelse att misstag genom begagnande af tyska vigterna lätt kunde ske och ehuru han icke sjelf någonsin befattat sig med lumpinvägningen, likväl, med undantag för vägningen med Hansson, om hvars oriktighet full bevisning fanns, förnekat att vid dylika invägningar i hans magasiner någon orätt skett, något som hr Schloss ju icke under sådana förhållanden kunnat veta, men hvilket han haft skälig anledning misstänka lätteligen kunnat vara förhållandet. Han har derjemte sökt försvåra bevisningen genom försök att jäfva vitnen och icke dragit i betänkande att genom uppgifter, som visat sig Vara osanna, söka bortförklara oriktiga vägningar, såsom genom påståerdena att såväl de hudar, som Bohman levererat, som de skinn, hvilka med Johansson till honom ankommit, varit våta och att afdrag derföre skett å vigten, ehuru detta afdrag i det första fallet åtminstone skett genom begagnande af de tyska vigterna. Då af hvad i saken förekommit det synes mig uppenbart, att Fredriksson och Gottschalk med fullt uppsåt gjort lumphandlaren Hansson orätt vid invägning af lump den 12 sistl. Februari, vidhåller jag fördenskull mitt yrkande om ansvar å Fredriksson och Gottschalk härför enligt 22 kap. 5 2 1 mom. strafflagen; och enär, sedan dels lumphandlaren Björkman icke fått såsom vitne i målet höras, dels ock det visat sig, att en del af de afhörda vitnena på eden haft helt annat att berätta, än det de förut samtalsvis med personer uppgifvit, den bevisning jag kunnat mot Schloss förebringa, icke torde, mot Schloss nekande, innefatta ulla laga bevis derom, att han varit medveten om att orätt vägning skett i hans magasin, men likväl måste anses innefatta synnerligen bindande omständigheter och iknelser i detta hänseende, får jag med anedning deraf yrka, att Schloss må, jemlikt 7 kap. 3 2 rättegångsbalken, åkiggas att ned ed fria sig från åtalet i hvad det hoom angår. J. H. Eckerström. Sedan slutpåståendet blifvit uppläst anörde häradshöfding Beckman, att han funit slutpåståendet innehålla osanna uppgifer och vrängda framställningar och tillade, utt ehuru ban icke ämnat blifva sträng i in rekonventionstalan, han likväl nu till öljd at de skamlösa beskyllningar åklagaen tillåtit sig, ämnade yrka ansvar på hoom. Jag vet, fortfor hr Beckman, att hr Dckerström i detta mål endast är en framskjuten docka, men då ingen annan fins komner jag att yrka ansvar på honom och bevär derför 14 dagars anstånd. Bokhållaren Gottschalk bestred åklagarens åstående, men afbröts af hr Schloss omud, som begärde att han skriftligen skulle esvara åklagarens påstående. Målet uppsköts på 14 dagar. — Vildsint hustru. Göteborg den 30 Okt. I går ehandlades å poliskammaren målet mot häktade ustru Gewalt. anklagad att hafva ifredags afton