Aftonbladet – 31 oktober 1872, sida 3

HR på det en ins., som har så lätt att anse sig hafva rätt, som fallet är med hr B., ej mö inbilla sig att någon slags fruktan för hans verkligen mer än lofligt advokatoriska bevis: föring afhäållit oss ifrån att offentliggöra den samma, hafva vi beslutit oss för att lemna rum åt hans artikel. Beskaffenheten af den bevisning, som han innehäller, är så dan, att den uppmärksamme och i logiskt -räsonnemang aldrig så litet hemmastadde !lläsaren lätt inser de många felsluten deri. Ins. börjar med att påstå, det vi skulle med-Igifvit den egentliga tvistefrågan, att enligt i ) katolska kyrkans teologer och kyrkohistori-I ker med aflat icke menas någon syndaförlåtelse, utan blott mildring eller tillgift i syndastraffen. Vi hafva dock sagt att, ehuru ingen af påfven eller koncilium utfärdad dogm faststält den betydelse för aflaten, att den innebär fullständig syndaförlåtelse, har Idock den åsigten varit temligen allmän inom I kyrkan och till och med åtnjutit påfvars och I biskopars understöd, hvarpå vi ock anförde TT bevis. Men äfven om dessa skulle varit Jotillräckliga, har sedan V. R. uppträdt och I med utdrag ur de mest ansedde katolske I teologers skrifter fulltygat riktigheten af I detta påstående. Enligt H. o. S. T. för den 22 dennes har nu hr B. i en till den samma linsänd uppsats förklarat sig till alla delar godkänna V. R:s utläggning och bevisning, men deraf följer ej att han återkallat sitt pästående utan tvärtom säger sig hafva menat det samma som V. R. Med en sådan motståndare tjenar det ej till mycket att inlåta sig i diskussion. Förr än hr B., som ju erkänt sig gilla V. R:s räsonnemang, fullgjort sin förbindelse angående vedens utbetalning, torde derför ingen nappa på den af honom utkastade nya kroken. De nya tvistefrågorna äro också hufvudsakligen till fullo förut besvarade, åtminstone. de trenne första; ty genom historiska bevis är ådagalagdt, attt. ex. Leo X gjorde goda affärer genom att sälja aflat efter bestämda tariffer (inkomsten påstods väl skola användas för Peterskyrkans räkning, men drygaste delen åtgick till underhällande af det kostbara påfliga hofvet); om fårahjorden nu tror på afat, såsom innebärande syndernas förlätelse, tilltro vi oss ej att afgöra, men att förhållandet i forna tider varit sådant, liksom ock att den kunde köpas, är så allmänt kändt, att hr B:s bestridande deraf mindre bär karakteren af ett lojalt nit för den kyrka, han tillhör, än af ett uppsåtligt förnekande af historiska fakta. Äfven rörande den fjerde tvistepunkten, om aflatläran är en hemlighet eller ej för folket, torde hr B:s hänvisning till den af härvarande katolska församling nyttjade undervisningsbok ej bevisa särdeles mycket. Skall folket anses få någon kännedum i religiösa ting, måste den meddelas i en klarare form än fallet är med vare sig vår svenska katekes eller den katolska, att döma af de här lemnade utdragen. XKatolska kyrkan är för öfrigt ej känd för någon mänhet om sina medlemmars upplysning, och det är ej alldeles gifvet att i katolska länder uppfostrade barn erhålla samma undervisning, som katolska barn få i det protestantiska Sverige. Hr B:s polemik mot Luthers rättfärdiggörelselära lemna vi i sitt värde, såsom liggande utom saken; dock anse vi A. B:s spalter såsom ett mindre lämpligt fält för en dylik polemik. Hvad angär den aukto ritet, Reuterdahls yttrande skulle ega och hvaraf en del skulle komma aflaten till godo, är det kändt att denne kyrkohistoriker mera egde forskarens nit än forskarens kritik, liksom att hans bemödande att vara ärlig och förkärleken för den period, han för tillfället studerade, ofta kom honom att göra sig tilladvokat för dess åsigter och föreställningssätt. Det egentligen bevisande i referatet ur hans kyrkohistoria skulle vara att orden vere penitentibus varit ett stående uttryck i aflatsbrefven. Dä nu, särskildt af V. R., exempel äro framdragna på dylika, der ej ett sädant vilkor förefunnits, torde den 1utherske erkebiskopens namn ej tjena till att slå blå dunster i ögonen på någon. Hvad beträffar hr Bernhards senare tilllägg, innehåller det samma intet nytt i sak med undantag deraf att han preciserat sitt yttrande sålunda, att aflatsbref finnas icke ens till, utan blott kungörelser om afat, hvilka han liknar vid ett slags recept. Meningen är förmodligen att aflatsbref ej nu mera förekomma, ehuru hr B. med sitt tvetydiga uttryck kan vid en flygtig läsning komma en rent af på den tanken, att han förnekat aflatsbrefs tillvaro. Dock måtte hr B. sjelf i verkligheten anse skilnaden mellan dylika recept och aflatsbref för ytterst fin, enär han i sin första artikel kallar de Hallska papperen för äkta aflatsbref, ty dessa äro heller platt intet annat än recept, hvilkas skiljaktighet från de katolska endast beror på den högst olika uppfattningen afrättfärdiggörelseläran. Vi förstå derför icke hvad hr B. har emot de Hallska papperen, som vi deremot fallkomligt konseqvent ogilla. Eller månne att ocker på den stora mängdens okunnighet och enfald vinner något derpå, att det eger kyrklig auktoritet, stödjande sig på påfvens eller en biskops namnteckning, mot om det blott är en enkel boktryckarespekulation? Hr B. var dock icke så sträng emot den fiffige sättaren i Aachen, utan tycktes i stället rätt förnöjd öfver den snara, som han utlagt för en höglärd nordbo, och i hvilken ingen katolik skulle varit nog dum eller okunnig att falla (!2). Och bärmed lemna vi hr B., beklagande att han icke får tillfälle visa sig frikostig mot de fattiga på någon annans räkning; ty att han ej har lust att göra det på sin egen, derom vitnar tillräckligt hans svar på V. R:s skrifvelse. Set ar: Till Redaktionen af Aftonbladet! Sedan den om sin egen ofelbarhet så tvär säkre hr A. Bernhard blifvit så grundligen stukad och vederlagd af den insigtsfulle hr V. R. — andra dräpande genmälen att förtiga — skall blifva intressant att spörja huruvida den bornerade. katolske presten sjelfmant till de fat