Aftonbladet – 31 oktober 1872, sida 2

inbilla er att en rik godsegare, en herreman, hvars slägt lefvat här i århundraden och hvars rikedom mäste vara ganska betydlig, skulle nedlåta sig att gräfva efter skatter på sin egen mark ? Ja, men här är ju spaden, inföll Grogram. Ja, här är spaden!s härmade honom mr Pentweazle, och der stå tistlar, fortfor han och pekade åt häcken, gå och ät dem! Det är knappt värdt att tala med er; det lönar knappt mödan att jag säger er att denna spade, som tillhört mr Pencarrow, måste blifvit tagen antingen af någon, som egde rättighet att begagna den — till exempel en trädgårdsmästare eller någon arbetare vid gården — eller också af någon som inte egde rättighet dertill, med andra ord: som hade stulit densamma. Hvad vi först ha att utforska, är hvilka personer, som tjena vid gården, huru de äro ansedda, om en främling nyligen varit sedditrakten och så vidare. Kom nul! De stego åter nedför banken och gingo tillbaka till stationen, der mr Pentweazle, hvars lynne blifvit mycket blidt och humaniseradt genom den framgång de vunnit, ansåg det fördelaktigt att äterknyta vänskapliga relationer med bokhållaren, en sak som lättast vore att vinna genom att begagna konjaksflaskan som medium. Spritdrycker syntes ha en stark dragningskraft för den unge humoristiske tjenstemannen. HEfter att ha förfriskat sig med hvad han kallade ett litet nyp ur flaskan och som tycktes utgöra något mindre än ett halft qvarter, räckte han en broderlig hand ät mr Pentweazle, och dä middagståget kom, syntes de ha svurit fostbrödralag med hvarandra. Detta täg återförde de resande till Truro