Aftonbladet – 30 oktober 1872, sida 2

vet allt detta. Det var förskräckligt, men du kunde inte hjelpa det; hade du ej gjort så, skulle ju han mördat dig och jag hade aldrig fått återse dig, min älskling!... Ja, jag vet detta, alltsamwans, alltsammans! Men hvad du inte vet, min Ellen, och hvad jag med afsigt uppehållit dig för att få säga dig, är att den förbrytare som an grep mig och geom derunder sjelf tillsatte lifvet, var mrs Bradstocka mau. Min Gud! sade Ellen, detta är i san ning en oväntad underrättelse. Hon hvarken svimmade eller uppgat ett rop af förskräckelse, men hennes ben ville icke bära henne och hon sjönk ned på en stol. Frank tog plats bredvid henne. Du har af mrs Bradstock hört att hennes man var en förderfvad menniska, som inte blott behandlade henne illa, utan derjemte var en lagförd brottsling, ständigt efterspanad af polisen och att han hade förlorat lifvet under ett försök att rymma, Sanna förhållandet är hvad jag nu sagt dig. Hon vet således inte att han — att du —? Du förstår hvad jag vill säga. Hon vet det inte och bör aldrig veta det, sade Frank. Hon lär väl, som jag tycker mig finna, komma att stanna här vid egendomen och vi skulle råka i en obehag ig ställning till hvarandra om hon visste förhållandet. Ehuru oskyldig jag var till hvad som hände, skulle hon alltid i mig se sin mans mördare och skulle troligtvis äf ven neka att emoftaga den ringa hjelp som jag vill lemna henne. Jag förstår,, sade Ellen; — och nu förstår jag äfven något annat, tillade hon. och lade sina armar ömt kring hans hals. Jag förstår huru grufligt du har-lidit både då och sedermera! Jag kan så väl föreställa mig hvilken plåga du erfor ige