Aftonbladet – 29 oktober 1872, sida 3

ni Ja, vi hade en liten gård i Småland, som r ljemnt och nätt gaf oss så mycket, att vi I kunde lefva deraf; men hvarenda höst, då skatten skulle utgöras, hade vi aldrig så det räckte, utan kronobetjeningen gjorde då alltid utmätning hos oss, och då hade vi att sträfva och arbeta en tid för att få det åter; och så var det på samma sätt igen när nästa höst kom. Vi sågo slutligen, att vi aldrig skulle få det annorlunda hemma, och som vi hört att flere i socknen, som rest I hit ut, fått det bra och skickat hem penIningar, så tänkte vi, att vi, som ännu äro .junga och kunna och vilja arbeta, väl också I kunde fresta vår lycka här ute. Huru stor var då er skatt hemma? Åh, den uppgick till mer än 100 rär. 1 Nå, är det icke lika svårt att komma ut med skatten här? Åh nej, visst inte! Här hafva vi 80 acres godt land, som endast kostat oss 14 dollars, och vi hafva hittills endast betalt 2!a dollars i skatt om året. Nå, det må så vara, men denna skatt kommer otvifvelaktigt att ökas? Ja, det förstås, ju mer vi odla af vår jord, ju mer stiger farmen i värde, och det är derefter, som skatten beräknas, men dem blir aldrig så stor, att det blir någon svårighet för oss att utgöra den. Hur länge har ni varit här? Något öfver 2 år. Hur mycket har ni kunnat uppodla af edra 80 acres ? Hittills endast 15, hvilket gått gradvis. Jorden har emellertid gifvit bra. Första året skördade vi 65 bushels, i fjol 137 och i år vänta vi att få mellan 2 å 300 bushels hvete. Hvad heter er man och hvar är han nu? Han heter Henrikzon och är ute med oxarne oeh bräcker upp åt en farmare, som bor ditåt (pekande med armen utåt ena sidan prärien). Ser herrm, fortsatte hon, när vi lemnade Sverige och hade realiserat vårt, så hade vi en 5 å 600 rdr med 0ss, men dels gick en del åt på resan, dels lånte vi bort under vägen åt svenskar, som sade sig vara i behof (dessa penningar hafva vi dock aldrig fått igen, tillade hon med ett sorgligt leende), så att när vi kommo hit ut och togo homestaeden hade vi inte mera qvar än att vi kunde köpa oss ett par dragare och en stove. Vi skulle dock lefva under den tid jorden intet afkastade, samt köpa utsädesspanmål m. m., och min man har derföre skiftesvis arbetat med sina dragare. på vårt eget och andras land. När han bräcker upp åt andra har han 2 och 3 dollars om dagen, och om han så är ute 8 dagar, så har han alltid med sig hem omkring 20 dollars, som vi använda till vårt uppehälle eller ock lägga ned i farmen. Nå, har ni aldrig haft bekymmer för bröd, sedan pi satte er ned: här? Nej, gudskelof, af föda hafva vi tillräckligt, och som vinu hafva det, kunna vi redan lägga af för hvarje år, och när vi hunnit få alla 80 acren uppbräckta;och odlade, räkna vi oss för att vara förmögna. Nå, men det är ju vackra framtidsutsigter ? Åh ja, det förstås, man har inte rätt att klaga. Vi hade aldrig kunnat få detså bemma. — Jaså, herrn reser hem till Sverige? — Ja, det blir allt roligt, det!... Ni känner er inte riktigt lycklig här, jag ser det tydligen, sade jag och fattade hennes hand. Lycklig, sade hon, bristande i gråt, nej, jag är inte så lycklig och tacksam, som jag borde vara, men, ser herrn, det är svårt att vara så ensam. Herrn ser ju hur ödsligt här är och så kommer den långa, kalla vintern ! Jag medger det måste vara svårt, men allt mer och mer folk kommer ut och sätter sig ned här och då blir man icke så ensam längre. Åbja! det är sant, dessutom har jag ingen rättighet att klaga, ty det var mindre för vår egen skull som vi reste utsom icke mera för att kunna bereda våra barn ett oberoende lif. något som vi aldrig kunde göra i Sverige. Och härvid såg hon ned på det barn som hon bar på armen och kysste det häftigt. Men vill inte herrn komma in och se huru vi har det, fortsatte hon torkande leende bort tårarna. Jo, med största nöje. Och så gingo vi.in. Vi hade att gå 3 trappsteg ned innan vi kommo till goltvet, som bestod af hård tilltrampad jord. Rummet mätte upgefär i bredd 12 fot och längd 12 å 14 samt var något öfver 8 fot högt. Till venster straxt innanför dörren stod en gjuten jernspisel (något som aldrig fattas i Amerika), längre fram till venster var en barnsäng, midt fram i rummet stod ett matbord och en kista och till höger var en stor säng samt. en slags skänk, der åtskilliga husgerådsredskap voro uppstälda. Med 2 å 3 stolar var sedan möbleringen full ständig. Öfver bordet hängde Carl XV:s porträtt. Från spiseln gick ett rör upp till midten af kulan, der kullen var genombruten. Dagsljuset kom från dörren! Allt var emellertid rent, nätt anordnadt och hemtrefligt. Att få gå utan traktering var naturligtvis omöjligt och så drucko vi en spilkum äkta oförfalskad mjölk med nybakade hvetebröd till. Två timmar hade emellertid förflutit snabbt och det vartid på att taga afsked och fortsätta resan. Det gjorde mig rästan ondt att lemna henne i all. denna enslighet. Jag kyste barnen som sågo tjocka och dugtiga ut, samt tryckte handen på den unga modren; önskade henne lycka och välsignelse. Hon tackade och yttrade sakta: Helsa hem till Sverige! Och bjertat hängde vid orden det hörde och kände jag; — och jag fullgör på detta sätt hennes begäran. Jag besökte ännu samma dag trenne jordkulor, alla bebodda af svenskar. Det var ungefär samma orsaker till emigration och samma goda framtidsutsigter här som i den första jordkulan. Jag låg öfver natten iden sista, d. v. 8. jag svepte min resfilt kring mig och lade mig på jordgolfvet. Den som 5 å 10 år härefter vill fara ut Tvet H B AA