Aftonbladet – 26 oktober 1872, sida 3

Detta skådespel at professor Dietrichson, som med så stor framgång gifvits å Dramatiska teatern, har ni utkommit af trycket. I en dedikation till Aug. Sohlman nämner förf. att det var de glada känslor, som den i fjor sommar öppnade jernvägsförbindelsen emellan Stockholm och Kristiania hos. honom framkallade, hvilka gåfvo honom iden att poetiskt förherrliga lokomotivets uppfinnare. DE vi efter styckets första uppförande utförligt yttrat oss derom, behöfva vi nu icke derom uttala något omdöme, Vi meddela här i stället några utdrag ur en artikel i en finsk tidning Wikingen såsom vitnesbörd om det bifall skådespelet rönt i Finland. Det finska bladet yttrar: Då ridån i vår nya teater första gången gick upp till det skådespel, hvarsnamn här ofvan är angifvet, fanns i salongen helt säkert mer än en, som med ett visst oroligt, halft bäfvande intresse afvaktade hvad som komma skulle; ty ryktet om den lifliga uppmärksamhet hr Districhsons skådespel vid dess uppförande på Sveriges första scen hade tilldragit sig, lefde ännu i färskt minne hos mången bland åskådarne och stälde pretentionerna så högt, att man inom sig kände en obestämd fruktan för att det stundande skådespelet endast skulle bereda en det föga angenäma nöjet af en förstörd illusion. . Denna fruktan visade sig innan kort hafva varit fullomligen öfverflödig. Den ena applåden aflöste den andra och intresset höll sig uppe ända till styckets slut, då en storm af bifallsyttringar ytterligare bröt lös. Publiken var beläten — det sög man tydligen på hela dess sätt att skicka sig vid och efter den första representationen. Och den första representationen blef icke den sista. Teatern fick fröjda sig ät den ena fylda salongen efter den andra och bifallet, om möjligt, endast stegrades vid de följande representationerna, Denna framgång är icke en alldeles vanlig företeelse inom vår teaterverld. Då härtill kommer att skådespelet En arbetare ofta under de senaste dagarne trängt sig in bland samtalsämnena i våra bildade sällskapskretsar, icke för att der fylla en pau i den brustna konversationen, utan derfö att det verkligen fängslat de konverserandes intresse — så måste det medges att den ovanliga uppmärksamhet stycket äfven här lyckats ådraga sig, ger detsamma betydelsen af ett evenement i den verld, hvilken hos o8s förstår awt tjusas af scenens ädla konst. Dä förhöllandet är sådant, tro viossicke göra den teaterbesökande allmänheten en otjenst, om vi ännu en gång egna uppmärksamhet åt den aktniugsvärda dramatiska produkt, med hvilken Helsingfors i dessa da gar fåvt göra bekantskap. Hr Dietrichson har för sitt skådespel valt ett storartadt och intressant ämne: ett okufligt snilles ihärdiga kamp mot samtidens fördomar och illvilja. Skådespelets hufvudperson är George Stephenson, dess skådeplats England i början af förra seklet. Ämnen af denna natur äro icke förut främmande för den dramatiska litteraturen. Den helsingforsiska publiken har sett liknande motiv behandlade i t. ex. Benvenuto Cellini, Mondecaus, Richard Sheridan m. fl. Hvad man från början af sådana skådespel kan vänta är att de icke skola skänka oss endast åsynen af lumpna hvardagliga intressens sammanstötning, utan att de skola uppbäras af en ädel upphöjd anda, hvilken lifvande och höjande genomtränger det hela och förlänar detsamma en flägt af id6alitet. Att denna förväntan i En arbetare icke skulle blifva sviken, derpå var redan dess författares namn en gäker borgen, Också torde utan tvekan kunna påstås att hr Dietrichsons skädespel just genom sin npphöjdt humana grundton, genom sin ständiga rikt ning till mensklighetens id6ala sferer, vida öfverträffar flere förut här uppförda skåde spel af samma slag. Men derjemte har hr Dietrichson åtminstone delvis undvikit ett felsteg, hvartill faran ligger nära för handen vid behandlingen af sådana ämnen som det, hvilket han gjort till sitt skådespels uppgift. Det händer ganska ofta, att den lockelse till dramatisk behandling, som erbjudes i en intelligent andes strid mot de tusende hindren i hans väg, bringar den dramatiske författaren att för sitt skådespels hufvudperson, för den pnillrike hjeltens sig på hvarandra hopande motgångar glömma, det den konflikt, som häri innebor, skall erbjuda möjligheten af en verklig fortlöpande utveckling och sammanhållas af den enhet, som för denna är nödvändig. Har han en gäng glömt detta, hämnar sig denna glömska på hans eget verk, hvilket sålunda sönderfaller i en rad af taflor, föreställande enhvar ett nytt hinder för hjeltens framgångsrika verksamhet, men icko tillsamman uppbärande en verklig konflikt, som genom dessa) steg för steg utvecklat sig till sin lösning. Sträcker sig dertill detta uppradande af motsångar med thy åtföljande deklamatoriska beskärmelser från hjeltens sida genom hela 1 å 5 akter -— såsom det ju vanligen sker — så är det klart, att det lifliga intresse, som uppränningen vanligen i sådana falll tillvinner sig. småningom afmattas och slutigen förbyter sig till likgiluighet och trött ) het, Det hela lemuar ett intryck at enfor-j nighet, hvilket endast ökas deraf, attsamtliga hinder för hjeltens framgång vanligen representeras af mindre aktningsbjudandel pergonligheter, En arbetare är visserligen icke fri från några af de fel, vi ofvan framhållit såsom utmärkande för några af dess syskon inom len dramatiska literaturen. Men att styc-). ket icke i särdeles hög grad lider af dassal yten, derom viiva redan den spända uppmärksamhet och det hängifoa intresse, med vilka publiken åsett detsamma från bör an till slot. Anläggningen är skickligt uppgjord och icke utan en ganska hög grad vf sjelfständighet. Den första akten, den egentliga expositionen, kan anses mästerig, och om också de två följande icke fullt hälla hvad den förstastöfvar, så ligger icke felet deri, att sammanhanget skulle bru stit och tafleexpositionen — det sedvan