Aftonbladet – 23 oktober 1872, sida 2

å ångbåten gifvit honom ett så komiskt itseende, medan deremot Grogram kastat öfrer sina axlar en grof frisrock, som han ej var på vanligt sätt, men så, att ärmarne nötos omkring halsen, Niklas Pentweazle bar i handen en hornykta af det slag som sällan ses, utom i stall ch ladugårdar hos bönder, I sin ena ficka nade han ett paket ljus och en, låda tändstickor och i en annan ficka låg konjakslaskan, den han varit omtänksam nog att åter fylla på, innan de begåfyo sig af på sin expedition, Tillika med spade och hacka, hade Grogram äfven försett sig med ettjernspett, en stor och tung hammare och en stark handsåg, som han bar under armen. Landtmätarkedjan och den långa stören voro qvarlemnade i kojan; — de båda sammansvurna voro nemligen nu inbegripna i ett företag på fullt allvar och brydde sig ej längre om hvad som fordrats för deras skenbara sysselsättningar under dagens lopp. Alltså begåfvo de sig på väg framåt banan. Det blåste mycket och ofvanför deras hufvaden for vinden genom telegraftrådarne med ett dystert ljud, lik de klagande tonerna från en eolsharpa. Ehuru ännu icke alldeles mörkt, hade dock den korta höstdagen redan öfvergått till en så djup skymning, att Niklas Pentweazle ej förmådde akta sig för att snubba och snafva öfver alla ojemnheter som marken i ganska stor mängd erbjöd; han tycktes ha en oemotståndlig dragning åt diket och när han väl kommit dit, var det honom rent af omöjligt att åter krafla sig upp derutur. Hans kamrats starka arm anlitades oupp hörligt och den lille mannen blef till den grad konfunderad till följd af sina motgångar under vandringen, att han totalt tap