Aftonbladet – 23 oktober 1872, sida 2

er på lämpligt sätt och då den unge tjenstemannen fann att allt hopp om ännu en tår ir skonjaksflaskan var slut, drog han sig åter illbaka till sitt träskjul, under förevändning tt sköta sina räkenskaper, men i verkligheen för att sofva af sig en viss oklarhet tankekraften, efter de tårar som han redan tagit. Då aftontåget kom, var han ter rask och redig och vinkade farväl till sina vänner, hvilka, efter att hafva tillbragt on stund under hvila, just innan tågets ankomst hade begifvit sig framåt linien. Då skenet från den röda lyktan på lokomotivet upphörde att synas, klappade mr Pentweazle sin kamrat på armbågen, —han räckte icke upp till axeln, — och sade: — Den stund, hvarefter vi båda så länge ha längtat, är nu ändtligen inne; nu äro vi våra egna herrar, här på platsen och intet skall störa oss före niotiden i morgon bittida. Som vår unge vän, hvilken nyss rest, behagade anmärka, var inte Robinson Crusoe mera ensam på sin ö, än vi äro det. Vi skola således gå tillbaka till kojan, taga lykta, ljus och tändstickor samt derpå begifva oss till vårt El Dorado. Till — hvad för slag? inför Grogram och såg på honom alldeles förvånad. Åha, ja, jag glömde mig! sade Pentweazle. Till vår guldgrufva; det förstår ni väl? Åhja, sade Grogram; nog begriper jag hyarthän ni nu syftar; ha, ha, ha! Nåväl; sätt i väg, dålDet var en mörk och mulen gväll, då de värdiga stallbröderna begåfvo sig på väg från kojan till den plats der skatten skulle upptagas. Det blåste tillräckligt kyligt, för att något varmare klädesplagg skulle anses behöfligt; följgktligen hade mr Pentweazle åter tagit på sig kavajen, hvilken ombord