Aftonbladet – 22 oktober 1872, sida 3

så mycket större skäl är det också att de tio famnarne verkligen blifva utlevererade. Bref från Amerika. V. Burlington i Sept 1872. Det finnes få, ja, jag tror till och med att jag med trygghet kan säga intet land, der pressens representanter åtnjuta ett så stort och allmänt anseende som i Amerika och der tillmötesgåenden af hvarje slag i så rikt mått komma dem till del. Och detta gäller icke blott dem som tillhöra de stora ledande tidningarna, utan har äfven sin tillämpning på småstädernas journaler. Att tillhöra pressen i Amerika är icke liktydigt med att vara en skeppsbruten intelligens, vill jag minnas grefve Erik Sparre en gång uttryckte sig, utan betraktas här såsom en hedrande verksamhet, som hvarje amerikansk medborgare anser för sin pligt att underlätta. En tidningsreferent har i Amerika tillträde öfverallt. Vid banketter eller dylika tillställningar behöfver han icke blygsamt dölja sig bland vaktmästarne, hans plats är alltid bland de förnämsta; vid sammankomster och möten är den lämpligaste platsen afsedd för honom; i domstolarne finnas för honom rymliga och ändamälsenliga bord bredvid domstolens 1edamöter och icke bland åhörarne eller de tilltalade, och för honom måste cellernas dörrar öppnas, liksom äfven det hus der ett brott blifvit begånget, på det han måtte sättas i tillfälle att meddela sin publik riktiga och fullständiga upplysningar. På jernvägarne har han fribiljett huru ofta och huru långt han än vill fara, och jag behöfver icke säga, att han, liksom för öfrigt alla andra, alltid har att påräkna artighet och tjenstaktighet i de offentliga embetsverken. Af nägon nedlåtande beredvillighet från embetsmännens sida vet man här icke något. De betraktas och betrakta sig äfven i allmänhet sjelfva såsom nationens och medborgarnes tjenare; — att försöka spela dess herrar, som väl icke så sällan händer i andra delar af verlden, skulle här utfalla ganska illa. I belong to the press är med få ord sagdt en trollformel, som öppnar hvarje dörr och bereder det mest omfattande tillmötesgående och detta gäller äfven och om möjligt i ännu högre grad den utländska pressens män, ty amerikanaren är ingalunda okunnig om de skefva och ogynnsamma föreställningar, som man i allmänhet utomlands, och i synnerhet i smärre stater, som icke mera verksamt deltaga i det stora utvecklingsarbetet, har om hans land och han betraktar det såsom skyldighet mot detta sitt land att bereda den utländske publicisten hvarje läglighet, egnad att framställa Amerika i dess rätta dager, Det är för att i någon mån förklara den artighet och välvilja hvarmed jag öfverallt blifvit emottagen, som jag tillåter mig ofvanstående ingress. Sedan jag i konsul Sahlgaards sällskap i vagn gjort några smärre utflygter i S:t Pauls grannskap och derunder besökt Fort Snelling, en bergfästning, förut afsedd såsom ett skydd mot indianerne, men numera begagnad till en straffarbets-plats, samt det lilla älskliga vattenfallet Minnehaha, ettindianskt ord som betyder det skrattande vattnet, och der jag gjorde bekantskap med en korrespondent till Newyork Tribune, farande omkring på Minnesotas talrika sjöar och vatten i en liten portativ canot, kallad Dolly Varden, gjorde jag mig i ordning att tränga djupare i landet, synnerligast de trakter af detsamma, der svenskar slagit sig ned. Jag hade för sådart ändamål att välja tvenne jernvägslinier, kring hvilka de svenska settlarne hufvudsakligen grupperat sig, nemligen Lake Superior Mississippi Rail Road, gående mellan S:t Paul och Duluth, en liten hastigt uppväxande stad vid Lake Superiors sydvestra del, samt S:t Paul Pacific Rail Road, utgående från S:t Paul i nordvestlig riktning och för närvande färdig till Breckenidge, en amerikansk stad bestående af 10 till 12 hus, liggande midt i ödemarken på gränsen af territoriet Dakata, Jag bestämde mig att gå på och längs efter Lake Superior—Mississippi-banan först, såsom varande den kortaste, och som jag hade introduktionsbref till presidenten i ifrågavarande kompani, hr Frank H. Clark, aflemnade jag detta, samt anhöll samtidigt om sådana upplysningar, som kunde bereda mig de flesta möjliga tillfällen att studera nybyggarelifvet i allmänhet, men i synnerhet det svenska. Jag erhöll också af hr Clark alla de hänvisningar, som kunde vara mig till nytta och han dref sin artighet ända derhän, att gifva mig till ressällskap en med förhållandena längs efter linien förtrogen person, hr Jockman, en qvensk, anstäld i det ifrågavarande kompaniets tjenst. Hr Jochman, som en tid vistats vid Upsala universitet, samt sedermera afbrutit sin kurs vid Carlberg, för att sluta sig till den Taubeska expeditionen och blifva delaktig af de stora fördelar som uelofvades åt dess deltagare, har äfven upplefvat rätt kuriösa öden i Amerika, innan han lyckades erhålla den plats, som han nu har. Bland annat hade han en tid ingen annan resurs än att gifva sig till jernvägsarbetare, Det blef dock spart tydligt, att den goda viljan icke suppleerades af krafter och vana, och sedan ban en tid mot 1s dollar em dagen suttit och rätat spik, lyckades han skaffa sig lättare och mera passande arbete. Vi foro på aftonen kl. 6 från S:t Paul och ankommo efter att hafva passerat ett väl bebygdt och leende landskap, förskönadt at talrika skogsocli välfenpartler, till den lilla staden Rush City, belägen 55 mil rakt norr om S:t Paul. Som här funnos många wuvanalav ingink dot I vår wagnlan att atanna