Aftonbladet – 19 oktober 1872, sida 2

Derom var jag fullt öfvertygad; ja, så föllkomligt, att sedan jag åter befann mig i England och fått detta goda hem genom den kära, unga frökens barmhertighet, j hvars sällskap jag först såg er ombord på Jason; — alltsedan har jag känt mig beta gen af en.stor ängslan hvar gång hon har kommit hit och talat med mig om er. Jag har aldrig haft mod att meddela henne min öfvertygelse om att ni var död. Frank såg vänligt på henne och hans röst fick en mildare klang då han sade: Derigenom visade ni mycken godhet, mrs Braästock; ja, verkligen mycken goåhet! Huru kunde jag väl göra på annat sätt, sir? Huru skulle jag kunnat förstöra alla hennes förhoppningar och väcka henne ur den dröm som jag visste att hom under många månader hade närt, att åter få se er, för att aldrig skiljas från er mera? Då hon med er kom ombord på Jason den der dagen, lutade sig ned till mig, lade sin ena hand på min axel och sade, ni är i bekymmer; kan jag göra något för er? så kunde jag knappt tro att detta var möjligt. Jag tyckte hon var en engel från himmelen, nedstigen för att intala mig modoch tröst. Jag hade ej hört ett vänligt ord, ej känt ett vänligt vidrörande på många, många veckor och månader; — ja, jag hade nästan hunnit glömma deras ljud och betydelse. Den välvilja, som hon började visa mig ombord på skeppet då, har fortfarit äfven alltsedan min återkomst och derför var det väl, kan jag tro, som jag inte haft hjerta att säga hvad som skulle gifvit henne gorg om jag också var fullt öfvertygad om dess sanning, Nej, sir, det skulle ej varit mig möjligt. Edra känslor hedra er; mrs Bradstock, och rätt lyckligt var det att ni visade så mycket förstånd och grannlagenhet; ty, som