Aftonbladet – 18 oktober 1872, sida 2

för att blåsa ut ljuset samt kasta sig på sin pappersbädd och somnade genast. Qvällens rus hade ej någon menlig inverkan på hans sömn; följande morgon vaknade han i vanlig tid, kände en lätt ansats till hufvadvärk och visste, till att börja med, icke rätt hvar han befann sig; men han re ste sig hastigt upp och, van som han var att icke besvära sig med bad eller andra toilettens omsorger, trädde han alla fingrarne genom hårfransen i sin nacke, sträckte benen och kände sig derefter färdig till hvad som helst. Han hade medtagit några skifvor fårkött i ett papper och kallt the i en butelj för sin frukost, men aptiten ville icke ännu komma, och han nöjde sig med en klunk ur buteljen innan han gick ut. Han tog sin väg nedåt telegraflinien, som förra dagen, räknade stolparne, klättrade uppför banken och såg stöttan som han hade glömt, men hvars äsyn nu äterväckte hela hans förskräckelse. Under natten hade det åter regnat och marken var ännu halare och leran mera upplöst än då han föregående qväll var der. För öfrigt var allt sig likt. Det är troligt att någon verkan af den mnigt njutna spritdrycken ännu fans qvar i Niklas Pentweazles bjerna, ty vissheten att skatten fanns der, just under hans fötter, men att han var oförmögen att gripa densamma, gjorde honom nästan ursinnig. Orediga föreställningar korsade sig hos honom, att han borde återvända till kojan och der inne eller i dess grannskap söka efter något verktyg för att med dess tillbjelp, utan att afvakta Grograms ankomst, förvissa sig om att skatten fanns, ifall han äfven hade sinnesstyrka nog för att aflålla sig från ett odeladt tillgrepp deraf. Men medan han hastigt öfvervägde dessa